Hur många barn räcker vi till för?

1418

Jag drabbas ibland av samvetskval. Det finns dagar och stunder jag inte lyckas att ge mina barn den kärlek och uppmärksamhet som de förtjänar. Vi kan skylla på att jag är trött och sliten, har haft en dålig dag på jobbet eller vad som helst. Det är oväsentligt. Kontentan är likförbannat att jag inte räcker till för att vara den varma, lyhörda, pedagogiska mamma jag vill vara.

Likväl tror jag att det är mänskligt och ofrånkomligt. Vi kan inte vara våra idealjag jämt. Det kanske inte ens är eftersträvansvärt. Jag brukar försöka rättfärdiga orättvisa vredesutbrott mot mina barn med att de lär något om livet av dem. Att det kan vara både orättvist och tufft. Att även mamma är felbar och måste be om förlåtelse. Och att det kanske gör dem lite mer hårdhudade och beredda att möta alla motgångar som kommer att dyka upp på deras vägar.

Idag hade vi en jättemysig morgon, jag och mina barn. Nu när jag är ledig har vi tid på morgonen att ligga och dra oss tillsammans och äta frukost i lugn och ro innan storebror börjar skolan. Mina små skatter är ännu tillräckligt unga för att uppskatta gosiga kramar i sängen och de klamrar sig fast vid mig och bedyrar att jag är den bästa mamman i hela universum. Även sedan de gått till skolan och förskolan lämnar minnet av deras röster och mjuka händer kvar en varm känsla i mig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig lite. Hur blir det när den lilla bäbisen kommer? Hur mycket tid och kraft och kärlek kommer jag att ha att ge till alla mina barn? Kommer äldrepojkarna att känna sig förbisedda och åsidosatta när jag ägnar timme efter timme åt att amma och vyssja vår bäbis? Kommer jag att lyckas lyssna på deras frågor och se deras behov? Kommer jag att ha kärlek till alla? Hur många barn räcker vi till för egentligen?

Eftersom jag har två barn vet jag att man kan älska två barn lika mycket. Kanske är det så att mängden kärlek bara växer med antalet barn? Kanske har ni som fött fler barn är så har erfarenheter att dela med er av? Jag antar att jag måste förlika mig med att ibland inte räcka till, men för den skull inte sluta sträva efter att alltid vara närvarande och lyhörd för alla mina barns behov.

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga! Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng. Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!
Föregående artikelÖppenhet eller kontroll…?
Nästa artikelAldrig mer p-piller, nu är det bevisat!