Jag hade glömt naturens mäktiga må-bra-effekt

1323

20160430_122150Fyra dagar efter beräknad födelse går tiden fruktansvärt långsamt. Helgen kom utan att vi hade en enda plan på aktivitet. Det kändes samtidigt märkligt och lyxigt. Dessutom har vi helt fantastiskt Valborgsväder.

Både min man och ena sonen är förkylda, men inte sängliggande, och över frukostbordet tog det oss ungefär 3 minuter att besluta att göra en liten utflykt idag. Eftersom jag varit så trött och sliten var det hundra år sedan jag var utanför asfaltkanten. Att knalla upp på ett av hemmabergen och dricka kaffe var verkligen balsam för själen. Trots kraftiga sammandragningar /förvärkar på uppvägen.

Eftersom vi drog iväg med så kort varsel hörde vi aldrig av oss till några kompisar. Ren kontemplation blev det. Barnen lekte konstant och var mer harmoniska och sams än vanligt. De hittade ett svårfångat sjöodjur i en göl och åt söta fjolårslingon. Och jag undrade hur jag lyckats hålla mig på gångvägarna i villaområdet för mina små promenader. När vi bor med skogen 200 m bort.

20160430_123146 (2)Men jag är inte ensam. Det är märkligt, men jag slås ofta av det när vi gör korta utflykter i skogarna på gångavstånd från bostadsområdena, hur ensamma vi får vara. Å ena sida känns det lyxigt att ha hela den klippiga bergstoppen för oss själva. Å andra sidan är det lite tråkigt att andra inte verkar ha upptäckt dessa fantastiska ställen. Så nära och lättillgängliga.

Kanske är det för många som för mig, alldeles för lätt att glömma vad vi mår bra av. Det är nästan skrämmande. Jag hade glömt hur sanslöst rogivande det är i skogen.

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga! Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng. Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!
Föregående artikelDottern pimpar min sjukhussäng
Nästa artikelOmställning eller inställning…