Älskade gravidglow, en krönika

Av Laura Marken. Gravid med tvillingpojkar

865
Fototgraf: Erik Jansson

Jag vaknar av att den blyga morgonsolen smeker mitt ansikte. Yrvaket reser jag mig upp ur sängen och sträcker ut kroppen i en långdragen, skön utandning. Inom mig sprudlar en härlig energi – hur underbart är det inte att vakna upp med solstrålar som slickar ansiktet?

Jag sätter fötterna på min lurviga sovrumsmatta och tassar upp. Mitt tunna, babyblå gravidnattlinne smiter åt runt magen. Jag har blivit större nu, därinne sjuder det av liv och små sparkar. Leende lägger jag handen på magen för att känna efter bättre. Innanför rör sig pyttesmå fötter och armar, de måste vara i storlek med små dockors. Även hungern sjuder i magen – nu ska det bli gott med hemlagade scones!

På väg mot köket får jag syn på mig själv i hallspegeln. Jag drar efter andan – vad vacker jag har blivit! Huden glittrar av gravidglow, magen buktar utåt i en perfekt båge och mitt hår har blivit tjockare. Om några veckor ska jag göra en gravidfotografering – jag kan knappt bärga mig till dess. Jag ska stolt posera med min stora mage och föreviga denna otroliga tid i livet. Det var länge sedan som jag plåtade, mer än tio år har gått sedan jag jobbade som fotomodell. Då var min kropp vältränad och slank – jag hade blivit livrädd om vågen visat den vikt som den nu gör. Trots att min figur ser helt annorlunda ut nu i jämförelse mot under min modellkarriär, så älskar jag den – kanske är den till och med finare nu?

Väl i köket tar jag fram en bunke, alla ingredienser och den hemkokade hallonmarmeladen. Jag ler fortfarande när jag häller ner mjölet i bunken, det lägger sig som vitt puder på mina händer. Muntert nynnar jag på en melodi medan… Nämen vänta lite nu va! Allt detta är bara påhitt! Jag har hittills ljugit som en häst travar i denna text! Vill ni veta hur min egentliga morgon ser ut? Ja, då kan du fortsätta läsa. Vill du i stället leva i tron om att alla graviditeter är rosa och fluffiga, bör du lägga ifrån dig texten nu.

Okej. Här kommer den nakna, avskalade verkligheten:
Jag vaknar bland lakan som är dyblöta av svett och luktar surt. Hur kan en människa svettas så här mycket?. Det har jag undrat ända sedan jag plussade på stickan. Jag sträcker på min stela kropp – det gör vansinnigt ont under revbenen, som om någon kilat in ett stort vasst betongblock där. Smärtan hindrar mig från att kunna ta djupa andetag, så jag andas ytligt och flämtande. När jag tar sats och lyckas vältra upp min klump till kropp ur sängen, slår illamåendet och yrseln till med full kraft. Det känns precis som om jag stigit ur en snurrande karusell. Jag kommer upp på fötter, mina fotsulor slår mot det kalla golvet. Måtte jag hinna! Jag rusar mot badrummet, men innan jag är framme har spyan stigit genom halsen och kastats ut över golvet. Hulkande kryper jag ihop fortsätter att kräkas så kraftigt att jag kissar ner mig. Mitt nyinköpta, babyblå gravidnattlinne blir dyngsurt av stinkande morgonurin. Förnedringen är total, det är tur att ingen kan se mig. Jag får en snabb skymt av mig själv i spegeln – en svullen och håglös kropp liggande i en pöl av kräkskakor och kiss. Gravidglow? Ha! Tanken på att jag ska göra en gravidfotografering om några veckor får mig nästan att skratta – om företagen som erbjudit sig att sponsra mig med kläder och smycken skulle se mig nu, skulle de dra sig ur omedelbart. Att den här svullna, svettdrypande kroppen en gång i tiden tillhört en fotomodells, känns otroligt avlägset. Jag känner inte ens igen mig själv.

Fototgraf: Erik Jansson

När jag hämtat andan lyckas jag ta mig in i badrummet. Med darrande fingrar pillar jag ut en illamåendetablett ur burken.

Jag har inte ork att torka upp eländet jag ställt till med, utan ranglar tillbaka till sovrummet och ner i den svettiga sängen. Flåsar och väntar på att tabletten ska få illamåendet att glida undan en aning. Plötsligt känner jag en mjuk spark inifrån magen, som en liten hälsning. Mamma, håll ut! Snart kommer vi och då är gravidsjukan borta, är det som om sparken förmedlar. Och jag fylls omedelbart av en gränslös värme till det som växer inom mig. Detta vedervärdiga mående kommer inte vara för alltid – snart är mina tvillingpojkar ute i världen och det måste vara livets finaste belöning för det som jag nu utstår. Trots illamåendet ler jag stort och låter fingrarna smeka över den buktande magen, ännu en liten spark får magen att vibrera. Hur häftigt är det inte att vara gravid?

En krönika av Laura Marken