Idag har vi varit på klätterhallen. Och jag har fått ett hårt kvitto på att jag inte är som vanligt, utan istället i högsta grad höggravid och dödlig. Smart var det knappats. Men svårt att motstå. Klätterklubben har byggt nya väggar i läckra formationer och satt upp massor med nya grepp och klätterproblem. Därför åkte vi hela familjen på invigningen av den nya hallen idag. Barnen fick för första gången prova klättra med riktiga skor och min man som inte klättrat mer än sporadiskt på flera år lyckades snabbt dra på sig mjölksyra i underarmarna.
Själv gick jag runt och beundrade arbetet och klämde längtansfullt på greppen. Klättring är kanske den roligaste sport jag vet. Helst ute på ett vackert berg, med en kaffetermos nära och solen i nacken. Men en splitterny innehall fick det att klia i fingrarna. Händerna slöt sig som gjutna kring greppen. Jag kände tydligt friktionen mot huden och abstinensen som forsade i blodet. Det hade varit en bra foglossningsdag och jag hade knappt haft en sammandragning. Underarmsmusklerna som jag trodde hade förtvinat fullständigt kändes plötsligt urstarka. Fast jag visste att det var dumt satte jag upp foten. Nästan förstulet. Och tryckte hastigt ifrån, precis som jag gjort tusen gånger förut.
Jag hade med avsikt satt upp foten med utsidan mot väggen för att komma i laidbackposition (med höften vinklad åt sidan och knäna mot samma håll). Tänkte att det vore skonsammare för bäckenet. Inomhusgreppen var hur bra som helst, händerna skulle omöjligt kunna släppa. Men jag hann bara lätta från marken innan jag drabbades jag av en läskig insikt. Kroppen håller inte! Det kändes som om mitt bäcken klövs itu och som att magen skulle spricka. Automatiskt försökte min kropp spänna muskler i bålen som redan var uttöjda till bristningsgränsen.
Skärrad damp jag ner på mattan, +12 kg kändes som +100 och jag vacklade iväg och undrade om jag verkligen kommit undan med blotta förskräckelsen. Det verkar så. Men läskigt var det! Vad tänkte jag? Att det i bästa fall skulle dra igång förlossningen?Nej, det tillförde bara värk i bäckenlederna och en grym påminnelse om hur tung och otymplig jag faktiskt är. Klättring och sen graviditet var uppenbart ingen lysande kombination. Prova inte…
Ps. Bilden är tagen från en klippa på Höga Kusten. Ett år när vi hade en fyra månader gammal bäbis och jag inte heller var särskilt stark. Men bäbisen var belåten i bärsjal och på liggunderlaget under ett paraply vi tagit med som solskydd. Och jag hade återhämtat mig tillräckligt för att i alla fall klättra ett par leder på topprep. Hoppas även den här sommaren kommer att bjuda på fina klätterutflykter. För mig handlar klättringen i allmänhet väldigt lite om att prestera och ett år som i år kommer jag inte att ha några som helst ambitioner förutom att ha mysigt ute tillsammans.
