BF idag – och min man tar cykel i snömodd till jobbet 2 mil bort

1294

Tänk att man kan haka upp sig så mycket på ett datum. Gunde Svan berättade i Skavlan för några veckor sedan om hur han laddat inför en viktig mästerskapstävling, men när den blev flyttad en dag framåt rubbades hela hans koncept. Dagen före kände han sig urstark, men på den nya tävlingsdagen hade all energi runnit ur kroppen. Jag är en hängiven anhängare av tron på vår tankes kraft och helt övertygad om att våra föreställningar om något spelar stor roll för utfallet.

Samtidigt finns det mycket vi inte kan påverka, något som människan av vår kultur ofta har svårt att förlika sig med. Vi vill känna kontroll. Vi vill veta förutsättningarna för något i förväg. I synnerhet när det gäller viktiga saker. Som förlossningar. Vi läser på och skapar oss bilder utifrån andras erfarenheter. Att egentligen varken veta hur eller när det kommer att ske är oerhört frustrerande för oss.

I vanlig fall brukar jag anse mig bra på att kväsa min kontrollfreakssida. Men när det gäller den här förlossningen har jag varit redo i veckor. Less på att vara gravid och beredd på livet efteråt. Jag har lapat efter tecken på att det kan vara på gång och till och med spekulerat i möjligheter att påskynda det. På internet florerar massor av husmorsknep utan vetenskapliga belägg. Förmodligen bara är slöseri med energi att ta till dem, men vem vet? Vi är alla olika och varför skulle inte en stark övertygelse om att det hjälper att tvätta fönster kunna bidra till frisättning av hormoner som kan hjälpa till att starta en förlossning? Tyvärr är jag för kritisk för att tro så starkt på knepen.

Min man har som strategi att aktivt låta bli att förbereda sig. Han har inte packat något i BB-väskan till sig och istället börjat riva garagefasaden. Tesen är att ju mer olämpligt och besvärligt det skulle bli att värkarbetet kom igång på riktigt, desto större sannolikhet att det faktiskt händer. Som när man aktivt lämnar regnkläderna hemma. Då börjar det garanterat stänka.

Det mest utstuderade min man gör nu är att han cyklar till jobbet 2 mil bort för att det ska vara ett projekt att ta sig hem om det skulle behövas. Igår blev det nästan spännande när jag faktiskt hade regelbundna sammandragningar var 15 minut och snöfallet utanför bara tilltog. Eftersom sammandragningarna aldrig var smärtsamma gav de mig bara en massa falskt hopp. Men ju hårdare vinden tog i och ju tjockare snötäcket blev på gatan, desto längre tid skulle det ta för min man att komma hem (med buss tar det 35 min+20 min gång och bussarna går max 2 gånger/timme). Vi har haft barmark i veckor nu och den plötsliga snöstormen har även stört alla som körde iväg med sommardäck på morgonen.

Men sammandragningarna avtog. Och min älskling fick slira sig hem i hjulspåren med lapphandskarna piskande i ansiktet och dyblöta knän. Vilken fin uppoffring va? Kärleksbevis behöver inte komma i form av blommor. 🙂 Idag har han monterat på stänkskärmarna på cykeln.

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga! Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng. Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!
Föregående artikelBästa frukosten för blivande mammor
Nästa artikelNu gick det inte längre – inlagd