Fast tillvaron som gravid kan vara minst sagt slitig är den ju egentligen helt fantastisk. Tänk vad våra kroppar är kapabla till! Den lilla krabaten som sprattlar omkring i min mage är redan en hel människa! Formad från grunden helt inuti mig genom processer som förfinats under miljontals år. DET är mäktigt!
Och att den här lilla krabaten är vårt nästa barn. Kan saker bli större? Mina mungipor glider upp bara jag tänker på att snusa i hårbotten på honom eller henne. Nej, vi vet inte vilket kön. Jag var egentligen ganska nyfiken under tillväxtultraljudet i v 19, men eftersom min man inte ville veta frågade vi aldrig. Och det blir ju fantastiskt i vilket fall. Bara barnet mår bra. Eller? Den här kommentaren hör jag ofta. Men egentligen, ett liv kan ju bli fantastiskt trots viss sjukdom. Alla ni som fött barn som inte är helt friska vet betydligt mer än mig om oro och de tuffa perioder det kan innebära, men det lilla livet är väl ändå fantastiskt? Låt henne eller honom bara överleva.
Det har vi ju förresten ingen garanti för vare sig det gäller en nyfödd eller ett äldre barn. Men så kan jag inte gå och tänka. Jag kan inte ens se sådant på film utan att bryta ihop. Enda orsakerna att tänka på barns död ibland som jag kommer på är för att i alla fall till en liiiiten del kunna förstå dem som har upplevt en sådan förlust och för att förmå att uppskatta det vi faktiskt har. Jag är till exempel lyckligt lottad med två helt underbara små killar hemma nu!
Den här lilla trean vet vi inte vem det är än, men att det är full fart på armar och ben på kvällarna har jag märkt! Från utsidan ser magen ut precis som mina tidigare graviditeter. Den står rakt ut som en katapult. Helt omöjlig att dölja efter v20 (bilden tagen i v 33). Men vem som göms därinne är fortfarande ett mysterium!
