Jag visste inte att det var diskriminering!

1973

Hör upp, gravida! Håller ni koll på era rättigheter på jobbet? Det gjorde inte jag. Jag fick besked om att min anställning skulle upphöra när mitt vikariat som förlängts till precis en månad mindre än två år (inlasningstiden) gick ut. Efter att ha svurit i tysthet och svarat mina chefer med ett snett leende och en uppgiven axelryckning var jag nära att förlika mig med det. Tills jag råkade stöta på en gravid tjej som upplyste mig om att det kunde handla om diskriminering.

Tanken från arbetsgivaren hade ju varit att förlänga vikariatet ytterligare – tills det kom fram att jag väntade barn. Då söktes en ny vikarie till samma tjänst. Först frågade mina chefer hur länge jag ville vara hemma och öppnade muntligt för att de ville ha tillbaka mig. Men på platsannonsen såg jag att den nya utlovades ett 1-årigt vikariat möjlighet till förlängning. Och när jag då frågade cheferna rakt ut om de planerade för att få tillbaka mig kunde de inte lova någonting, utan jag gick därifrån med vad som kändes som en uppsägning och ett vagt “men hör av dig när du börjar tänka på att jobba igen, man vet ju aldrig vad som händer här”.

För mig var förstås skillnaden enorm, från ett muntligt löfte om en tillsvidaretjänst till vetskapen om att jag kommer bli arbetslös en månad in i mammaledigheten. Utan den trygghet som ett fast jobb faktiskt innebär. Ni som haft fast anställning en tid har förmodligen glömt hur utelämnad och försumbar man är som vikarie. Förutom att man inte är säker på vilken inkomst man kommer ha om ett halvår går man igenom varje arbetsdag som en utdragen jobbintervju. Hade jag haft en tillsvidaretjänst skulle jag ha vågat stanna hemma dagarna jag kräktes i smyg på jobbet, snusade ingefära i lunchrummet och var så sliten att jag smyglåste in mig på behandlingsrummet för att vila i fem-minutersetapper. Dessutom hade jag vågat berätta om graviditeten före v 14.

När jag nu först i v 35 fick den här fröet gällande eventuell diskriminering planterat började jag först googla och slita mitt hår för att tyda olika balkar och paragrafer i diskrimineringslagen. Ett par dagar senare insåg jag att jag behövde hjälp för att bedöma om jag alls hade några rättigheter att hävda. Så jag kontaktade facket.

Givetvis gick det inte på ett kick att få fram svaret. Fackfolket som bollade mitt ärende hade semester olika veckor och jag scannade anställningsavtal och bet ner naglarna medan jag funderade på hur jag skulle lägga fram för chefen att jag kopplat in facket. Utan att spoliera ALLA mina chanser att komma tillbaka ifall det visade sig att argumenten inte höll.

Tre veckor senare fick jag veta av facket att de var beredda att gå vidare om jag ville. Då ringde jag upp min chef… Som varken kunde säga bu eller bä, utan hänvisade till HR-staben. Ytterligare några telefonsamtal senare där även min min fackliga representant haft kontakt med HR sitter jag nu här med ett anställningsavtal i handen. Ingen placering, men en inlasning som innebär en tillsvidareanställning åt landstinget. Så j-a skönt.

Min föräldraledighet kommer nu att se helt annorlunda ut! Jag slipper bevaka jobb på platsbanken, spekulera i hur långt man kan pendla och svettas mig igenom ansökningsbrev. Min man kan börja fundera på pappaledighet till nästa vinter. Det här innebär en enorm skillnad för oss.

Så alla ni som har vikariat eller visstidsanställningar och blir gravida, tveka inte inte att ta reda på vad ni har för rättigheter! Kontakta facket – det är sådant här vi är med i fackföreningar för! För det postar jag en röd segerbild med proggigt filter. Det är lätt att glömma den kamp som fackföreningar genom historien fört och som lett fram till rättigheter som diskrimineringslagen! Vi måste tillsammans fortsätta våga stå upp och stå kvar!

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga! Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng. Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!
Föregående artikelBlommor och perspektiv
Nästa artikelKungsängsliljan blommar o inget nytt från sjukhusfronten