Att vara förälder är som att gå på slackline

2010

Vem är jag? Yrkeskvinna eller småbarnsmamma? Självklart finns det ytterligare dimensioner av mig, men i många sammanhang identifierar jag mig som något av de två. På gott och ont, antar jag. Och med viss risk för att glömma delar som en gång var grundläggande för min identitet. Jag är en backpackersjäl som blivit förälder, köpt hus och rotat mig i min hemstad tillsammans med min man. Vi har två barn på fem och sju år och just nu är jag gravid med vårt tredje lillskrutt. I vecka 36!

Jag är nog också en obotlig adrenalinjunkie som först sedan jag blev mamma på riktigt förstått innebörden av ord som risktänk och sömnbehov. Fortfarande kryper det i kroppen när solen skiner ute och jag längtar utanför asfaltkanten. Jag vill göra något spännande, galet – eller bara blunda och dricka kaffe ur termosmugg. Under åren som förälder har jag samlat erfarenheter av att ha med barnen på klätterutflykter, på tur på fjället och i packskotten på kajaken. Jag vill fortsätta vara ute på äventyr med mina barn – på myrar, klippor och snötäckta skidleder. Och jag vill ta bort duktighetsstämpeln som satts på att idka friluftsliv med barn. Det är ju knappast bara för barnens skull vi beger oss till otillgängliga oaser i naturen!

Jag ser på tillvaron lite som att gå på slackline. Det är lika trixigt att balansera barnens behov, jobbet, hemmet, relationen till man och vänner, äventyrstörsten och behovet av vila. Från det ögonblick man blir förälder kommer barnet i första rummet. För mig har det varit en självklarhet. Desto svårare att inte glömma bort vem jag är och vad jag egentligen drömmer om. Hur man bäst tillgodoser allas behov vet jag inte. Men jag tänker fortsätta balansera och ta till de knep jag kan. Ofta handlar det om att inbegripa barnen i aktiviteter som även gör mig glad. Kommentera gärna om ni tycker att jag missar att ta upp något väsentligt. Jag är väldigt nyfiken på hur ni som läser upplever de här sakerna! Och vilka knep ni tillämpar förstås!