Vi gillar olika. Vi attraheras av olika saker och människor. Sådant som får min puls att stiga och mitt adrenalin att rusa är att ta stora beslut i hastigt mod, att rida på valsen i en fors, att blicka ut över branten mot en dalgång från en fjälltopp och att känna luften dallra av förväntan när jag hör rytmen av musik utanför en festivalgrind en ljum sommarnatt. Jag börjar studsa inombords och känner blicken intensifieras av att göra saker som känns lagom förbjudna eller farliga och flinar ofrivilligt åt en förstulen smekning som kommer oväntat från den jag åtrår.
Bara i min umgängeskrets finns de som går igång på helt andra saker. Vi har olika drivkrafter och intressen. Vi faller för olika personer och njuter av olika saker. Visst är det fantastiskt? Hur trist skulle inte världen bli om alla var precis som jag? Jag tror olikheter gör att vi kan komplettera varandra, väcka varandras nyfikenhet och få oss öppna ögonen för nya, spännande nischer.
Min man och jag till exempel. På flera sätt är vi lika, men på andra sätt inte alls. Jag har intressen som han inte är i närheten av att förstå sig på. Och vice versa. Vad händer då när vi skapar ett nytt liv format ur en smoothie av mina gener och hans. Och alla våra förfäders. Hittils har vi fått möta två smoothie-varianter. Våra underbara söner, som på många sätt är helt olika varandra. Både utseendemässigt och i personlighet. De har olika temperament och sätt att hantera utmaningar, olika intressen och talanger. I vissa egenskaper ser man likheter med någon av oss föräldrar, men de har redan som små även helt egna sidor. Fler med mig har nog förbluffats hur barn i samma familj kan bli så unika och olika.
Nu väntar vi med spänning på det här tredje lilla livet. Vem är du? Det är häftigt att tänka på att bäbisen faktiskt redan har en personlighet. Ut kommer en unik människa med ett helt register av nedärvda strategi
er för att tackla livet. Vilka egenskaper kommer vår färska familjemedlem att ha? Vad kommer hon eller han att gilla och gå igång på? Hur kan en tredje smoothie bli?
Idag sitter jag med mesiga förvärkar (men ändå förvärkar) och längtar enormt efter att få träffa vårt barn. Max fyra veckor nu. Det är inte en evighet. Lilla skruttet sprattlar vilt och jag har energi nog att rigga en ny, färgglad magbild där jag per definition är fullgången. Och ett porträtt för ovanlighetens skull.
