Det är förstås den här klassiska frågan som gnager – när kommer ungen? Ni som fått tre eller fler barn, vad har ni för erfarenheter? Jag har nu gått 39 v, men vår lilla trea har vad som känns som en ocean av tid på sig ännu. Däremot påminner mig min kropp varje dag om hur det kändes att föda. Som regel kommer förvärkarna med ojämna mellanrum under dagen och oftare om kvällarna. De flesta blygsamma, men ett fåtal så kraftiga att man börjar hoppas. Fräckt.
Första gången jag väntade barn hade jag visserligen en hel del sammandragningar från v 20, men kvällen innan sonen föddes (v 40+3) dök den här karaktäristiska mensvärkssmärtan upp. En värk jag inte alls upplevt på hela graviditeten. 18 h senare var han ute. Följaktligen reagerade jag med nummer två när samma värk dök upp 2 v innan beräknad födelse och tänkte: “Åh, nu är det dags! Fränt!” De följande 3 v var nog de längsta i mitt liv. Andra barnet föddes alltså i v 40+6. Men när det väl var på riktigt gick det snabbt och smidigt, så förvärkarna som jag klockat var och varannan kväll hade väl gett effekt.
Nu med trean tycker jag inte att skillnaden mellan förvärk och sammandragning är lika distinkt som tidigare. Dessutom har jag haft de här mensvärktendenserna med epicentrum längst ner i magen i veckor redan. Först någon gång per dygn, men nu alltså flera gånger per dag. Men aldrig så täta eller kraftiga att jag klockat dem. Jag begriper att det är kroppen som förbereder sig, men ändå är det väldigt störande att det varje dag väcks ett frö av hopp. “Kanske är det ändå något på gång..?” Och sedan lägger det av.
Ni som har fött flera barn, hur hade ni det? Min barnmorska säger att tredje förlossningen ofta kan vara lite lurig. Att man inte ska räkna med att det går lika enkelt som med tvåan. Är det den här utdragna “inför”-fasen hon syftar på? Eller själva förlossningen? Är det vanligt att gå med förvärkar i veckor innan det verkligen är dags? Det finns de som säger att tredje barnet ofta kommer före utsatt tid också. Ja, ni vet, lika många förstå-sig-på-are som mödrar med egna erfarenheter. Men vad ska man annars basera statistiken på?
Bäst är väl förmodligen att försöka ignorera förvärkarna och hitta på andra saker att hålla hjärnan sysselsatt med. Samtidigt är det ju så plågsamt uppenbart att det närmar sig. Jag har ingen ork alls i kroppen, når knappt ner att knyta på skorna och måste satsa för att ta mig upp ur bilsätet. Jag är känner mig enorm och har flyttat in i T-shirtklänningen ni ser på bilderna (som min 8-åring fotat igår). Inte en jacka passar längre. Och varenda människa jag träffar frågar just den här frågan. Hur länge är det kvar?
Självklart finns det väl ingen som har svaret, men jag är ändå nyfiken på hur det varit för er andra som väntat nummer tre. Kom barnet före beräknad födelse? Eller gick ni över? Och var förlossningen lik någon av de övriga eller “lurigare”? I så fall hur då?
