Jag gick som vanligt med vår femåring till förskolan idag. Det är barmark igen och han cyklar. Ända sedan han fått ta fram cykeln har han velat cykla upp till förskolan, trots att det är för kort för att han ska vinna någon tid och den ordentliga uppförsbacken är väsentligt jobbigare att avverka på cykel än till fots.
“Jag har lärt mig stegra”, säger han. “Så här mycket”. Han vinglar till när han släpper handen för att måtta och visa mig.
“Håll i styret”, säger jag i alldeles för varnande ton.
“Men jag KAN cykla med en hand!” hävdar han stött och släpper den igen prövande.
I uppförsbacke blir det alldeles för svårt och han styr ut i diket, snubblar över ramen och hamnar på marken. Ingen av oss säger något och han reser sig genast igen. Då slår det mig, Han ramlar, ibland mjukt och ibland hårt, men gång på gång reser han sig igen. Är det inte egentligen beundransvärt? Hur ska han annars lära sig?
Jag tror att vi vuxna har en tendens att ligga steget före alldeles för ofta. Vi blev föräldrar. Och vad hände? Pulsen stiger och munnen öppnas så fort barnet kommer i närheten av en situation som skulle kunna vara farlig. Men hur definierar vi “farlig”? När är oron befogad och när är den bara irrationell? Min uppfattning är att många och även jag själv har en reflex att varna för eller förbjuda något långt innan det blivit i närheten av farligt för barnet. Hur ska de lära sig om de aldrig får testa sin gränser?
Jag brukar aktivt bita mig i tungan när jag ser att något av mina barn ger sig ut på hal is. Betrakta med full fokus och beredd att komma dem till undsättning, men tyst, så att de inte märker det. Och för det mesta löser de situationen själva. Antingen lyckas de enklare än jag trott, eller med en skakig “nära-ögat-passage” som gör att de själva känt att de inte riktigt hade kontroll. Alternativt går det inte alls och de begriper att det var över deras förmåga just nu. Oftast högst med någon lite skråma som resultat.
Givetvis finns det situationer med faror som jag inte kan strunta i. Men jag vill hellre ha få förbud och bli tagen på allvar när jag uttalar dem. Jag vill att mina barn ska få perspektiv och inse att det är skillnad på hur farligt det är att klättra på altanräcket jämfört med att ge sig ut i trafiken. Tänk om jag kunde vara konsekvent! Bara varna för bilar, forsande vatten, lodräta branter, svaga isar, el-kontakter, kulor i munnen, vassa knivar och plastpåsar mot ansiktet. Listan kan förstås göras längre, men min poäng är att jag då skulle hålla tyst i alla andra potentiellt farliga situationer, som egentligen är alldeles lagom svåra för att barnen ska kunna lära sig sina begränsningar i och själv förutspå konsekvenserna av. Dessutom tror jag att barnets självförtroende blir stärkt av få möjlighet att prova. Oavsett om han lyckas eller misslyckas första gångerna.
