I Sverige råder relativt strikta regler gällande t.ex. äggdonation, surrogatmoderskap och IVF. De grupper som på olika sätt faller utanför ramarna för landstingsfinansierad vård är HBT-personer och även kvinnor över en viss ålder.
Ett lesbiskt par har t.ex. bara rätt till tre IVF-försök. Inte per person, vilket omdiskuterats eftersom de båda är kvinnor och således egentligen borde ha rätt till lika många försök var.
Ensamstående kvinnor får från och med april 2016 rätt till assisteras befruktning i Sverige. Man har kommit fram till att denna lagändring kommer att resultera i ett par tusen patienter per år på klinikerna runtom i landet. Så kallade äldre kvinnor, d.v.s. kvinnor över 42 år får oftast inte heller hjälp.
Regleringarna skiljer sig åt mellan olika landsting, men i slutändan är det ändå en stor del som söker andra lösningar på sin barnlängtan –i utlandet.
Man behöver inte åka så långt bort för att få hjälp med assisterad befruktning. Många länder, däribland Danmark, Estland, Finland och Polen och även mer långväga länder som USA har helt andra regelverk och välkomnar många av de paren, eller ensamstående kvinnorna som vill bli gravida.
Skillnaden mot att få hjälp i Sverige är att det blir väldigt kostsamt för patienterna. Behandlingen finansierar av de blivande föräldrarna själva. Dessutom tillkommer kostnader för resor, eventuella mediciner och förbehandlingar liksom kostnaden för förlorad arbetstid när man tar ut ledighet.
En IVF-behandling utomlands kostar 20 000-30 000 kronor. Ännu dyrare är det att bli behandlad med donerade ägg eller embryo, det kostar mellan 30 000 och 75 000 kronor. En insemination går på ”bara” 3000-7000 kronor men är ändå en stor summa pengar att lägga åt sidan. Dessutom är det inte säkert att man blir gravid vid första försöket, det kan behövas flera behandlingar innan det blir något resultat.
Att vända sig utomlands för att bli gravid sätter också igång andra frågeställningar än de rent praktiska och ekonomiska.
I Sverige råder till exempel inte anonymitet för ägg- eller spermadonatorn förutom att mottagarparet inte får reda på vem som donerat. Barnet som blir till har laglig rätt att få reda på sitt genetiska ursprung så småningom. I de flesta andra länder är donatorn anonym på livstid inför både mottagaren och barnet.
Hur man ställer sig till anonymitet eller öppenhet inför barnets genetiska arv är så klart helt individuellt, men något att ha i åtanke om man söker sig utomlands.
De flesta som blir gravida hos utländska IVF- eller inseminationsaktörer väljer dock att använda sig av rätten till undersökningar på hemmaplan. De flesta utländska kliniker kräver ett standardutlåtande från en läkare eller gynekolog inför t.ex. en insemination.
Enligt Socialstyrelsen finns det inget som hindrar vården att hjälpa de blivande föräldrarna i sådana här frågor eftersom det bara finns restriktioner och lagar kring själva behandlingarna.
Man kan alltså ta del av svensk sjukvård inför en assisterad befruktning och sedan åka utomlands och slutföra behandlingen.
Det finns ytterst lite statistik om hur många som reser utomlands varje år för att få hjälp att bli gravida, det finns ingen kontrollinstans som dokumenterar var, när och hur barn blir till. Dock vet man att det blir alltmer vanligt och beror dels på strikt regelverk i Sverige gällande olika grupper och dels de långa väntetiderna innan man får hjälp. Det finns en hel del heterosexuella par som också vänder sig utomlands för att snabbare och smidigare få hjälp.
Assisterad befruktning har egentligen inte funnits särskilt länge i Sverige sett ur ett bredare perspektiv och det är inte alls längesedan lesbiska par fick rätten att ta del av samma behandlingar som heterosexuella. Förhoppningen för alla berörda grupper är att man inom snar framtid ska kunna få hjälp på hemmaplan, oavsett sexuell läggning, ålder eller relationsstatus.
