Den vanligaste formen av nationell adoption, d.v.s. adoption inom Sverige är närståendeadoption.
Närståendeadoption innebär att en vuxen som lever med ett barn som inte är dess biologiska barn ansöker om nationell adoption och blir förälder till barnet i lagens mening, om adoptionen godkänns.
Det kan vara en makes, makas eller registrerade partners barn, ett barn man är släkt med eller ett barn man är familjehemsförälder till.
Tingsrätten beslutar i ärendet utefter en utredning som görs av socialtjänsten. I utredningen ska följande tas hänsyn till:
- Motivet till adoptionen
- Vilken relation den sökande har, både till barnet och den förälder som barnet bor med
- Barnets och den andra förälderns inställning till adoptionen
- Andra närståendes inställning
- Den sökandes lämplighet som förälder
Naturligtvis har barnets biologiska förälder rätt att antingen ge sitt medgivande eller inte. I särskilda fall, om det t.ex. inte går att komma i kontakt med föräldern eller om vederbörande har en allvarlig psykisk störning eller inte på något sätt tar del i vårdnaden kan en adoption genomföras utan dennes samtycke.
Om en närståendeadoption går igenom innebär det att den biologiska föräldern avsäger sig vårdnaden för barnet och har inte längre bestämmanderätt. Barnets adoptivförälder blir vårdnadshavare och förmyndare och barnet har rätt till adoptivförälderns arv, namn och annat som hör ihop med släktskap. Det adopterade barnet blir också juridiskt syskon till eventuella andra barn i familjen.
Läs även: Surrogatmamma
