När livmodermunnen är fullt utvidgad påbörjas utdrivningsskedet, själva födseln, och det är dags att krysta, d.v.s. hjälpa till att trycka på. Barnmorskan avgör när det är dags att sluta hålla emot krystimpuslen och hon talar också om när du ska sluta trycka på under själva krystandet.
Förstföderskor brukar behöva krysta med jämna mellanrum i ungefär en timme innan barnet slutligen föds ut. Omföderskors krystarbete pågår oftast bara i 30 minuter ungefär.
Impulsen att krysta kan liknas vid känslan av när man behöver tömma tarmen och är förstoppad. Det är svårt att hålla emot samtidigt som hela ens väsen vill låta trycket ha sin gång och hjälpa till att krysta ut.
Det är viktigt att krysta på rätt sätt, dels för att hjälpa barnet ut så snabbt och smidigt som möjligt och dels för att slippa bristningar i underlivet. Om du fortsätter krysta när barnmorskan uppmanat dig att låta bli är det risk för att det ska bli sprickor av trycket. Lyssna på barnmorskan och försök stå emot dina egna impulser.
Krystningen fungerar bäst om du trycker in hakan ner mot ditt bröst, har stängd mun och trycker på. Barnmorskan brukar hjälpa till med att föreslå en effektiv sitt-eller liggställning under detta skede för att kunna ha så bra översikt över själva förloppet som möjligt och kontrollera och stödja mellangården där risken för bristningar är stor.
Barnets huvud börjar så småningom skymta fram efter en tids krystande. Ibland kan det behövas ett par stycken krystningar mot slutet eftersom barnets huvud tenderar åka tillbaka in en bit igen efter varje krystning.
Under den sista krystningen kommer barnets passera igenom din slida som är maximalt uttänjd. Därefter passerar den lilla kroppen, en känsla som liknas vid ett sprattlande.
Nu är barnet fött! Krystimpulserna och värkarna upphör, endast efterbördsskedet, d.v.s. utdrivningen av moderkakan, är kvar.
