Nu har du äntligen fött fram ditt barn, som fortfarande är kopplat till moderkakan via navelsträngen.
Ditt barn hålls först lite lågt av en barnmorska, för att blodet från moderkakan ska gå över till barnet. Oftast är det nu som barnet ger ifrån sig sitt första skrik och tar in luft i sina lungor för första gången någonsin.
Därefter får du upp ditt barn på ditt bröst och ni möts för första gången. Detta brukar vara ett dramatiskt ögonblick av känslor, men en hel del känner ingenting särskilt i det ögonblicket utan först senare, när lugnet infunnit sig. När och hur man känner någonting är otroligt individuellt och det finns inga rätt eller fel. Det är lika vanligt med glädjerus och tårar, som att få lätt panik och bli rädd. Eller kanske vara arg för all smärta man upplevt.
När barnet ligger på ditt bröst, ibland redan tidigare, klipps navelsträngen av, antingen av den som följt med dig under förlossningen eller av en barnmorska.
Genom en kontroll av hur barnet mår, en s.k. Apgar-bedömning undersöks barnets puls, andning, hudfärg, muskelspänning och hur barnet reagerar. Undersökningen görs när barnet är mellan en och tio minuter gammalt.
Så småningom är det dags för moderkakan att släppa från livmoderväggen och komma ut, med hjälp av att livmodern återigen drar ihop sig och små värkar stöter ut den. Detta kan göra ont men känns oftast inte värre än vanlig mensvärk.
Ibland ger man en spruta med oxytocin, ett hormon som gör att livmodern drar ihop sig samtidigt som mamman förlorar så lite blod som möjligt.
När moderkakan väl är ute kontrolleras den av barnmorskor för att se att den kommit ut normalt och i ett stycke. Barnmorskan kontrollerar blygdläpparna, slidan och mellangården för att se om det blivit några bristningar. Dessa sys i sådana fall ihop under lokalbedövning.
Läs även: Utdrivningsskedet
