Elisabet Nilsson berättar sin historia om urakut kejsarsnitt och bristen på information från vårdpersonal, och råder samtidigt andra blivande mödrar att se till att vara välinformerade och påstridiga i rätten till vård och information.
De allra flesta är ganska väl insatta i den kommande förlossningen som är en oundviklig del av graviditeten. På det stora hela så vet man vad som kommer ske, vilka typer av bedövning som finns och vad man kan förvänta sig av personalen. Precis som alla andra kvinnor visste Elisabet på ett ungefär vad som väntade. Vad hon inte var beredd på var den ovisshet och brist på information som hon själv fick uppleva när hennes förlossning resulterade i urakut kejsarsnitt.
På mödravårdens informationsträff för blivande föräldrar ställdes den givna frågan om vad som händer om något går snett under själva förlossningen.
– MVC ville inte ta upp det, utan försäkrade oss om att man får all information på KK om något skulle hända. Detta stämde ju inte riktigt, berättar Elisabet.
När Elisabet var 40 veckor och 2 dagar gången gick vattnet och värkarbetet satt igång. När hon kontaktade förlossningsavdelningen fick hon rådet att bli kvar i hemmet ett tag till av praktiska skäl – hon var nämligen inbokad 3 timmar senare för kontroll av vattenavgång.
När värkarna kom med två och en halv minuts mellan rum bestämde sig Elisabet ändå för att åka in till sjukhuset. Vid en första undersökning misstänkte personalen att Elisabets bebis låg med armen framför huvudet varpå hon skickades till förlossningen.
Väntan blev lång och oviss för Elisabet och hennes man när de lämnades i förlossningsrummet utan att den personal och läkare som de väntade på någonsin dök upp. Tiden gick och ingen kom, och när Elisabet var redo att föda letade hennes man upp personalen och bad de samtidigt ta med lustgas som Elisabet önskade eftersom hon nu hade rejäla smärtor.
Smärtlindringen blev aldrig aktuell eftersom fokus i stället handlade om personalens misstanke om att något inte stod rätt till. Läkare tillkallades och tillslut kunde man konstatera att bebisen låg i säte.
Beskedet var förvånande för Elisabet eftersom hon ganska tidigt under graviditeten fått veta att hennes bebis låg fixerad.
– De kände tydligen fel. Nu görs ju bara ett rutinultraljud runt vecka 18, om man hade gjort ett senare också så hade sätet upptäckts i god tid, säger Elisabet.
Utöver beskedet om säte fick Elisabet veta att det skulle bli aktuellt med akut kejsarsnitt. Hon fick av säkerhetsskäl inte föda vaginalt varpå personalen planerade att stoppa värkarna och förberedde för operation.
Förberedelserna fick hastigt avbrytas när navelsträngen åkte ut, i stället larmades för urakut kejsarsnitt och några minuter senare hade Elisabet sövts ner. Bedövning blev aldrig aktuell eftersom urakuta kejsarsnittet sker omgående.
Elisabets man satt i ett rum bredvid och såg på hur hennes mage tömdes på blod. Direkt efter att bebisen plockats ur magen kom personalen ut med barnet till honom och talade om att allt hade gått bra.
Det stämde att själva operationen hade gått bra. Men Elisabet själv fick ingen information om vad som pågick, varken under förlossningen eller efteråt.
– Jag vaknade upp på uppvakningsavdelningen och visste inte om mitt barn ens levde. Ingen hade tid att ringa och kolla, och jag fick inte heller låna telefonen, säger hon.
Några timmar senare rullas Elisabet in på BB där hon får dela rum med andra nyförlösta kvinnor.
– Mitt första möte med mitt barn, som jag inte ens visste hälsostatus på ännu, blev i det där rummet tillsammans med en massa främlingar, berättar Elisabet.
Elisabet är besviken på avsaknaden av information och bristen på tid för patienterna. Hon upplevde att hon lämnades åt sitt öde och fick ta reda på mycket själv efteråt. Inte förrän på återbesöket hos barnmorskan fick hon ordentlig information om kejsarsnittet och sin förlossning.
– Personalen på KK och BB var egentligen trevliga, men de hade fullt upp hela tiden. För min del fanns inget utrymme för eftertanke eller samtal med dem om vad jag precis hade gått igenom. Det var bara att bita ihop och googla information.
Det är lätt att tro att Elisabets besvikelse och misstro till vården skulle ha gjort henne bitter eller rädd för att bli gravid på nytt, men Elisabet är optimistisk eftersom hon nu är mer medveten om vad som kan hända och vad hon har rätt att kräva i form av t.ex. fler undersökningar eller information.
Samtidigt som hon är besviken så kan hon se ett tydligt mönster på varför det blev som det blev.
– Personalen behöver få en chans att göra sitt arbete, det går inte att göra det när avdelningarna är överfulla och det råder personalbrist. De som jobbar där är överarbetade, säger hon.
För att undvika att andra ska behöva uppleva det hon själv upplevde råder Elisabet andra mammor att lita på sina kroppar, att åka in och kräva svar om någonting känns fel. Med facit i hand förstår hon att hon själv gjorde rätt som åkte in till sjukhuset – trots att personalen bad henne stanna hemma. Konsekvenserna hade kunnat bli förödande. Dessutom hade det urakuta kejsarsnittet kunnat förhindras om personal redan tidigt hade kunnat ”känna rätt” när de skulle avgöra om bebisen låg fixerad eller inte.
Elisabet uppmanar alla blivande mammor att ta reda på så mycket som möjligt inför förlossningen, och kräva svar ifrån t.ex. MVC om exakt vad som sker under olika förlossningskomplikationer. Med de här erfarenheterna i bagaget har Elisabet en helt ny inställning inför nästa eventuella förlossning.
– Nästa graviditet tänker jag inte låta någon lämna mig åt mitt öde. Jag kommer vilja ha ett planerat kejsarsnitt med fler undersökningar under graviditeten.
Elisabet har av personliga skäl valt att vara anonym och heter egentligen något annat.
