Sista inlägget från sjukhuset

1540

Så här gick det alltså:

efter tre veckor på sjukhuset med väldigt mycket kortison och behandlingar skickades jag hem. Med orden det kommer bli sämre innan det blir bättre. Sök inte hjälp, håll dig lugn. Det ska blöda, det ska göra ont. Fullt normalt. Det blödde och det gjorde ont. Men jag hade även positiva dagar där jag kunde dansa, städa och jobba. Det tog mig en hel minut att gå upp för trappan men det var ju normalt. Att gå på toa var hemskt, jag satt och skrek igen. Ja, det var som jag aldrig varit på sjukhuset. Tisdagen började bra. Vi åkte och lämnade blodprov o min man körde hem mig. Jag jobbade och dansade lite (när det går bra att jobba brukar jag bli så lycklig att jag dansar), solen sken o jag mådde bra. Då var det något som sa pang. Det gjorde så ont! I timmar gick jag runt och skrek. På allt. Tänkte det går över. Det gjorde ont över livmodern så jag tänkte det var missfallet o den operationen som spökade. Tillslut hittade jag en ställning som bara gjorde hälften så ont. Helt rakt upp. Jag la mig i soffan, som en planka. Efter ett tag gör det bara mer ont o jag kan inte röra mig alls utan att gå i bitar. Då kommer jag ihåg att jag har telefon i köket. Jag kan inte ringa hjälp. Når dock datorn, men kan inte kontakta 1177 på den. Ingen hjälp. Inte 112 heller. Hjälp!! Det blir bara värre o värre! Messenger! Min man! “Du måste komma hem! Nu!”

han svarar faktiskt!! Jag kommer!

Taxi?

Ja!!

Ambulans?

Ja!!

Ringt, de kommer!

Jag är inlåst, de kommer inte in.

Jag kommer med taxi!

Maken kom före ambulansen med taxin, en resa som normalt kostar 500kr. Denna taxichaufför tog 30kr. En gest jag aldrig kommer glömma. Sen kom ambulansen. Morfin, morfin, morfin. In till gynakuten. Där hittade de ingenting, men en läkare krävde CT-röntgen och de kunde då se att buken var full med gas. Kirurg kom och sa att han läst in sig på mitt fall. Magen alltså. Nu går vi in och opererar bort den. De sövde mig och opererade, tog bort hela tjocktarmen för den hade spruckit. Satte stomi. Väldigt komplicerad operation och jag vaknade på intensiven. Massa morfin och övervakan senare fick jag åka till kirurgavdelning där jag är nu och försöker lära mig att gå, äta och sköta stomi. Sen får jag åka hem. Frisk från ulcerös kolit! Men med stomi. Vilken tydligen stör fertiliteten enormt. Det är mitt nästa kapitel i min blogg. Resan mot vår nästa graviditet med stomi och efter en stomioperation. Just nu är jag rädd för allt. Den så vanliga positiva jag är livrädd och gråter mest halva tiden. Chocken säger dom, den fysiska choken av att bli så sjuk. Jag är jävligt arg på läkarna son lät det gå så långt. Hade de haft lite råg i ryggen hade de krävt operation tidigare då hade den aldrig spruckit och jag aldrig blivit så sjuk.. Men jag orkar inte vara arg egentligen.

Nu ska jag hem bara!!

Vi ses i nästa kapitel!

DELA

Om bloggen Lisa Marie

Jag heter Lisa Marie och vi var, äntligen, gravid med mitt andra barn! Tyvär förlorade vi barnet i sviterna av en autoimmun sjukdom här nu den senaste månaden. Min blogg har hittills handlat om en månad på sjukhus med ulcerös kolit som ledde till missfall. Och operation av tjocktarmen och stomi. Detta kommer påverka om vi blir gravida igen. Tänkte beskriva vägen dit. Hur med hjälp av specialistmödravården blir vi gravida igen och vad händer sen? För gravida ska vi bli! I mitt liv finns min man och vår underbara, busiga och väldigt bestämda treåring. Jag har den autoimmuna sjukdomen ulcerös kolit, som jag blev diagnosticerad med 2003. Och det är den som är anledningen till att livet är som det är. I övrigt ska jag disputera inom molekylär medicin under hösten. Så allt är väldigt spännande!
Föregående artikelFinns det fördelar med att ljuga…
Nästa artikelGårdagen är historia, morgondagen ett mysterium, men idag är en gåva…