Det har börjat vända! Inflammationsproverna tog ett riktigt hopp nedåt igår och magen börjar kännas bättre! Nu är jag inne på dag 11 här på sjukhuset och äntligen, äntligen lite positiva nyheter. Idag är det lördag och på måndag halverar de dosen kortison. Håller det då, då tror jag att jag ser ljuset i tunneln. Då dröjer det nog inte länge innan jag får åka hem. Då kanske det är så att cellgifterna börjat verka. Tur att det finns mediciner.
Mediciner ja, igår var jag tvungen att ta ett sånt där beslut igen. Ta ett läkemedel som inte riktigt är bra för graviditeten. Eller inte ta det. Jag har ju inte kunnat sova på grund av kortisonen och de senaste nätterna har jag inte sovit en minut. Det hjälper inte processen att bli frisk. Så till sist sa läkarn att jag måste sova. Jag får sömnmedel. Jag har aldrig, aldrig tagit det förut. Skrämmer mig lite. Och så lägg till detaljen gravid. Men det är sant, sjuk o inte sovit på så länge är värre. Och en tablett någongång skulle inte vara farlig för bäbis. Så jag tog tabletten. Jag sov från 21-03! Och jag har kunnat slumra till fyratiden! Jag känner mig utvilad! Underbara sömntablett!
Denna dag kommer bli en bra dag! Jag känner det på mig!
Idag går jag in i vecka 15! 7 juni är det dags för ultraljud, jag längtar så. Men jag är bra nervös över hur det kommer se ut. Det här har varit och är en tuff tid för den lilla bäbisen. Jag försöker tänka positivt. Min man vill inte att vi pratar alls om bäbisen förrän vi sett att den är okej. Jag förstår honom. Det är skrämmande. Men jag tror faktiskt helt och hållet att det har gått bra. Jag tror att vi har en liten perfekt (tjej – ja, jag tror att det är en flicka) där inne.
Vi hörs!
