Jag ser ljuset i tunneln! En läkare sa att jag får åka hem i veckan. Vad det nu betyder i dagar vet jag inte, men de pratar om att skicka hem mig. Fram till idag har jag inte varit redo att åka hem, men idag känns det som det kommer gå bra. Jag har försökt förstå den där känslan, att jag inte vill åka hem. Den är skrämmande. Alltså känslan att inte vilja åka hem. Jag förstår inte riktigt, men jag antar att jag bara är riktigt rädd för att bli så där sjuk igen. Det är först nu som jag faktiskt förstår hur sjuk jag var. Så jag antar att min rädsla ligger i att bli så där dålig igen. När man väl är här så får man hjälp med en gång. Har man väl blivit hemskickad är det en sån apparat att få hjälp igen.
Sen vet jag att dessa höga doser kortison sätter sig i huvudet. Jag blir ibland låg, riktigt låg där allt är svart och tungt. Då gäller det att komma ihåg att det är kortisonen. Jag vill bara komma bort från kortisonen! Denna fantastiska medicin, men med, usch, så otrevliga biverkningar.
Men nu ska jag försöka hålla fast vid den positiva känslan av att kanske få åka hem! Ute blommar det överallt! Håll tummarna för mig!!
