Jag sa ju igår att jag var rädd för att åka hem. Rädd för att de skulle släppa mig för tidigt och hela alltet börjar om igen, nu när blodproverna ser bra ut.
Min läkare (han som alltid har hand om mig, jag ligger ju på mitt hemsjukhus) kom förbi och jag berättade för honom om min oro. Han satt på en stol och lyssnade på mig. Verkligen lyssnade på mig! Han sa att han förstod och sa att ingen kommer skicka hem mig. Sen gick han till läkarlaget som har hand om mig här. Sen hände de grejor! Det gjordes undersökning, där man kunde konstatera att även om proverna ser bra ut (vilket har varit mitt ”problem” hela tiden innan jag hamnade på sjukhus – mitt blod ser för friskt ut) så har jag fortfarande en kraftig inflammation. Trots denna höga dos kortison som jag går på fortfarande. Då beställdes mer behandlingar och bestämdes att jag inte kommer skickas hem förrän inflammationen ser markant bättre ut.
Åh, jag är så lycklig! De lyssnade, och hörde. Nu finns det goda möjligheter att jag blir frisk! Åter igen, missförstå mig inte. Jag vill verkligen hem, men jag vill hem frisk!
Jag känner mig piggare! På kvällen rymde jag rummet och gick ut i sommarvädret. Se att bilden är från utsidan av sjukhuset!!
