Snart går jag in i vecka 26. Det känns som att det går ganska fort nu. I början kunde jag känna att tiden gick ganska långsamt och man hade stenkoll på vilken vecka man var i. Nu tycker jag tiden börjar gå ganska snabbt och man tappar nästan kollen på vilken vecka vi befinner oss i.
Har tidigare hela tiden haft flera milstolpar att sträva efter. Nu känns det som att det bara är en kvar innan mållinjen och de kommer inte längre lika tätt.
I början var det fler och tätare. Nu minns jag inte ens i vilken vecka det var, men vid någon vecka är det som en bäbis i magen och inte bara ett embryo längre. Sen var den magiska veckan 12. Den veckan som alla strävar efter för att då har risken för missfall minskat kraftigt. Sen så i vecka 14 minskar de flestas fall illamående och dyl. graviditetssymptom. I de fall som de inte minskar, så siktar man på vecka 17, då minskade mina gravidsymptom och jag började må bättre. Sen säger de att vecka 20-30 ska man må som bäst. Sen har vi vecka 22 som man blir inskriven på förlossningen. Det är ett stort mål, då det känns som att nu kommer det faktiskt bli verklighet. Skulle man få bekymmer så kan de hjälpa en. Chansen att barnen skulle överleva utanför magen finns nu och ökar för varje dag som går.
Allt detta är passerat. Nu är nästa milstolpe v 32-34 (olika beroende på vem man frågar), då föds nämligen barnen lika friska som i vecka 40. Så då är de ”färdiga”. De kan behöva lite stöd precis när de kommer, men några veckor efter förlossningen så är de lika friska som de skulle blivit även om de väntat längre.
Förutom att jag ibland kan känna att jag klättrar på väggarna så mår jag ganska bra just nu. Jag är beroende av mina tabletter mot illamående, med dem så slipper jag för det mesta att må illa. Höften gör sällan så extremt ont, eftersom att mina sammandragningar oftast är mycket värre, så jag måste ju ta det lugnt. Sömnen börjar kännas bättre, men det är nog mer för att man vänjer sig, för man har fortfarande lika mycket sömnproblem, om inte ännu mer.
En annan sak som jag märkt av är en högre ström av flytningar. Det är inte som vanliga flytningar utan är mer som vatten. Man är konstant blöt och vissa dagar behövs trosskydd för att suga upp fukten. Detta var en sak som jag oroade mig för i v 20, då trodde jag nämligen att jag läckte fostervatten. Men det kan komma såna här rikliga flytningar, ibland så att man behöver byta trosskydd ganska ofta. Nån stans känns det ändå okej, för det är bara vätska. Det är ju inte som de vanliga vita flytningarna man kan få i trosorna. Detta verkar komma och gå.
Men jag mår ganska bra över lag och känner mig ganska trygg. Håller mig ganska lugn och har fallit in lite i det här slölunket som blir när man måste ta det lugnt.
Jag har ju haft ett liv där jag alltid sprungit omkring på högsta ”våningen” och inte förstått hur man kan leva på nån lägre ”våning”. Dock varit fascinerad av alla som kunnat göra det och alltid drömt om att bli en sån lugn person.
Det har alltid varit högt tempo och jag har alltid haft många järn i elden. Men så har jag oxå bränt ut mig för att jag hållit ett så högt tempo. Så jag har tvingat mig neråt några våningar. Så livet har blivit extremt mycket lugnare än vad det var i 20-25 års åldern.
Men nu under graviditeten och att jag tvingas ta det så extremt lugnt så känns det ganska okej, och som att jag lyckats gå ner några steg till för den här byggnaden. Så när jag blir förälder kanske jag lyckats gå ner ytterligare en våning. Eller jag skulle säga på någe vis att jag tvingat mig själv att gå ner och ändå på nått vis lyckats dra ner lite till på tempo och vad som känns bekvämt. Det är en ständigt pågående process att landa i sig själv och bli en lugn och trygg person.
