Varje dag kommer vi närmare

1376

Varje dag som inte utlöst något känns som en vinst. Ett steg närmare målsnöret. Varje dag som går innebär större chans att våra pojkar överlever.

Nu har både jag och Daniel börjat acceptera våran situation och finner oss i hur vårat liv kommer se ut de närmaste månaderna.
Varje dag justerar vi småsaker för att jag ska klara mig så bra som möjligt själv. Om nån vecka gissar jag att vi hittat våra nya rutiner och allt “kommit på plats”.

Både igår och idag har det funnits stunder när jag varit smärtfri. Men jag har också insett var som behöver “justeras” för att minimera riskerna för att det ska dra igång.
Jag går långsammare än tant Agda 97 med rullator. Allt tar extremt lång tid. Jag verkligen överväger vad jag måste och vad som kan vänta. Daniel hjälper mig mycket. Han springer alla ärenden åt mig och flyttar på saker för att underlätta för mig, så att jag ska klara mig när jag är själv.
Mamma har åkt upp till Norrland för att fira jul med min lillasyster och hennes familj. Så hon tycker ju att det här är fruktansvärt typiskt att det ska hända när hon är borta. Men mina svärföräldrar har hjälpt till mycket och är till enorm hjälp. De bor ca 5 km bort men kommer direkt om jag ber dem. De var här både igår och idag. Vissa saker kan jag ju inte be Daniel om heller, så idag fick de komma hit och hjälpa mig. Daniel fyller nämligen år. Tack och lov så har jag ju redan handlat presenter till honom. Men alla var inte inslagna. Och självklart så hade jag gömt en sak på övervåningen som inte var inslagen. Så det fick jag be om hjälp till nu när Daniel är på jobbet.

Känns så fel att vara så här “inskränkt” just den här tiden. Daniel fyller år, det är julafton, nyår. Det är såna typiska dagar när man vill kunna vara rörlig och få stöka med allt till dessa högtider. Jag hade mer än gärna velat gå upp och fixat frukost åt Daniel, men det fick jag hoppa över. Fixa all julmat har svärföräldrarna lovat att fixa. Sen flyttas julen hit, vi skulle egentligen åkt iväg. Men nu är allt flyttat och omplanerat, för att jag ska slippa röra mig så mycket som bara är möjligt. Nyår vet jag inte hur det blir med raketer. Jag får se om jag kan se något från dörren, typ.

Allt förändras. Men vad gör min inte för att skydda sina små?
Jag sa till Daniel igår när vi skulle sova “om en månad kommer jag önska att de föds tidigare än bf”. Och så känns det. Att vara så här orörlig och påverka hela ens liv och även mitt och Daniels förhållande (då vi inte kan ha sex), det funkar väl ett tag. Men jag gissar att om en månad så kommer jag klättra på väggarna och önska mig ett “normalt” liv igen. Jag kommer sakna att kunna röra mig fritt, att kunna ta promenader, att kunna träna, att umgås normalt med vänner, att kunna göra det jag känner för och förstås ha sex med Daniel. Som sagt ett tag funkar säkert. Men jag gissar att det kommer driva mig till vansinne innan det är över.

Jag vill ju inte att barnen ska födas nu. Absolut inte. I första veckan i februari är vi i v.26. Det är oxå tidigt, men då börjar det närma sig okej. Så det skulle ju vara att föredra att vänta iaf till i mars när vi går in i v.30 Men det bästa vore ju att vi kan gå in i v.32 iaf, för då är det inte så stor risk för komplikationer längre. Så mitten på mars skulle ju vara bra om de håller sig till. Planerat är att föda nån gång i mitten/slutet av april, då man inte ska gå längre än v.38 när man väntar tvillingar.

Nu är det helt otänkbart att de ska titta ut iaf. Så det är bara att vänja sig vid ett liv liggandes. Tack för att vi har så många omkring oss som faktiskt kan hjälpa oss. Både vänner och familj som ställer upp. <3

Sängen är intryckt i vardagsrummet och soven i första natten…

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelVi ska vinna denna kamp!
Nästa artikelInlåst