Utanför fönstret faller snön kraftigt. Vi kryper ner under filten tillsammans i en av sjukhussängarna och slår på en film på plattan. Daniel ligger och håller om mig. Bara några minuter in i filmen knackar det på dörren. Läkaren kommer in tillsammans med en läkarstuderande och barnmorskan. De berättar att eftersom att jag har en lättare havandeskapsförgiftning och det inte är många dagar kvar till den planerade igångsättningen så tänker de att de lika gärna kan sätta igång det nu. De frågar oss hur vi känner oss inför det.
Jag känner hur jag jublar av lycka inombords. Det är väl klart att vi vill han en igångsättning. Den här graviditeten har varit allt annat än enkel sista tiden. Och vi har ju nu kommit upp i en helt okej vecka att föda i. De säger att de ska börja förbereda, så vi kan samla oss och börja förbereda oss.
De berättar hur det kommer att gå till. Eftersom att jag redan öppnat mig några cm så kommer de börja med att spräcka hinnorna. Sen avvakta för att se om det kommer igång av sig själv. Har det inte kommit igång inom ett par timmar så kommer jag att få värkstimulerande dropp.
Personalen lämnar oss på rummet. Det är som att vi glömt bort att vi tittar på film. Vi ligger där och börjar prata om att vi snart ska bli föräldrar. När denna dag är slut så kommer vi att vara mamma och pappa. Snart får vi träffa våra barn. Hela våra liv kommer förändras bara inom några timmar. Hur kommer barnen att se ut? Kommer vi hamna på Neo första tiden? Eller kommer vi klara oss med BB? Det bubblar i oss av förväntan. Båda känner av ett adrenalin påslag och börjar bli aningen nervösa. Det är nu det händer, vi ska bli föräldrar….Idag!
Någon timme senare blir vi visade in på rum nr 6 på förlossningen. Där tar man alla prover och förbereder med allt som behövs för att spräcka hinnan. Jag känner ner sjukt ofräsch och frågar om det är okej att jag tar en snabbdusch innan vi drar igång. När vi gjort ctg och ska invänta alla provsvar från proverna de tagit så säger de att jag kan gå och duscha. Nästa gång de kommer in så är det dax att spräcka hinnorna.
Jag duschar på bara ett par minuter, vill ju bara skölja av mig så att jag slipper känns mig ofräsch. Efter duschen sätter jag på mig det otroligt sexiga sjukhuslinnet som man har på sig som patient på sjukhus. Sen går jag tillbaka till rum nr 6.
Daniel går på toa när jag kom mer tillbaka till rummet. Jag lägger mig ner på britten/gynstolen som jag tog ctg i. Där ligger jag i tystnaden och lyssnar på bruset från ventilationen och försöker förstå vad som händer. Vi ska bli föräldrar, troligtvis innan dagen är slut. Läkaren inne på avdelningen sa att det kan gå snabbt eftersom att min kropp redan är redo.
När Daniel kommer tillbaka ber jag honom sätta på lite musik så det blir lite mer avslappnad stämning. Han sätter sig i fåtöljen och vi pratar lite till och från. Vi är båda nervösa och förväntansfulla. Vi har ingen aning om vad som väntar oss, varken med förlossningen eller hur det ska bli att bli föräldrar. Allt skulle förändras på bara några timmar. Vi var lite stumma av den tanken.
Det knackar på dörren och in kommer läkaren och barnmorskan. De sätter sig ner för att prata med oss. Det har konfererat ett gäng läkare och några barnmorskor. Provsvaren hade kommit tillbaka och mina värden hade sjunkit lite. Så nu låg jag precis under gränsen till havandeskapsförgiftning igen. De tyckte att jag hade ett gott allmäntillståd. Så de har tillsammans enats om att skjuta upp igångsättningen.
Nu rasade allt. All fast mark under mina fötter började gunga. Jag kämpade för att hålla tårarna borta och kände att, än en gång straffas jag för att jag inte visar hur dåligt jag mår. Jag är sån som person, hur ont jag än har så visar jag i stort sett aldrig hur ont det gör. Så gör jag även med att visa för andra hur jag mår. Jag går automatisk in i en roll när jag är bland folk och mår dåligt. Jag visar upp en glad och ”frisk” Sofie. Det är verkligen på gott och ont jag har detta personlighetsdrag. Just nu nästan hatade jag mig själv för att jag inte inte kunde få dem att förstå att jag faktiskt mått väldigt dåligt sista dygnet. Och det ska nu sabba så att det inte blir en igångsättning. Jag började nästan att gråta när jag sa det till läkaren. Då sa hon plötsligt att det inte påverkade dem. Men ändå så sa hon bara sekunden innan att det haft det med i beräkningen när det gjort denna bedömning. Jag kände även att det inte riktigt kändes rättvist eftersom att vi fått adrenalin påslag i kroppen och det påverkar nu också att man ser ut att må mycket bättre än vad man gör.
Det beslutades att vi skulle stanna på förlossningen och ta nya prover om några timmar. Rum nr 6 på förlossningen blev som ett fängelse, en ångestfylld bubbla. De lämnade oss på rummet. Vi började sakta prata lite. Båda blev nog aningen stumma av beslutet. Det känns som ett skämt, som om de var en mardröm. Absolut förstod vi resonemanget om att det är bättre för barnen att stanna inne till vi har tid till igångsättning. Men det kändes som ett skämt att bli behandlad så här.
Barnmorskan kom tillbaka till oss och satte sig med oss en stund. Hon ville veta hur vi mådde och hur vi tänkte. Jag började gråta och sa att det känns skit. Vi pratade lite fram och tillbaka. Men jag kunde inte släppa känslan om att det kändes som nån typ av misshandel. Det var verkligen en upplevelse som uppfyllde ordspråket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”.
