Ultraljud – bara jag, Daniel och plupparna

1215

Jag vill börja med att säga att nu har Daniel börjat fråga om när han kommer att känna dem och har börjat känna på magen. Det känns faktiskt som en fantastisk upplevelse. 🙂
Även omgivningen har nu börjat ta på magen. Den har ju växt en hel del som ni kunde se på bilden som jag la upp igår. Men jag måste medge att än så länge är det en svår känsla när andra tar på magen. Samtidigt som det känns fint så känns det konstigt eller jag kanske ska säga ovant att folk tar en på magen. Det hör ju inte direkt till vanligheten att folk brukar ta en på magen. Ha ha.

Så till saken…igår va vi på ultraljud igen. Vi har ju ultraljud varannan vecka nu, eftersom att vi väntar tvillingar. Både jag och min sambo drog en slutsats igår, efter att ha varit på tre ultraljud nu. De gånger som en barnmorska håller i ultraljudet så får vi som “föräldrar” ut mycket mer av det. De visar och förklarar allt. Tar även fram saker vi vill se. Medan när en läkare håller i ultraljudet så känns det inte som att vi som föräldrar får ut något av det. Då han vet exakt vad han tittar efter, tar fram det på någon sekund, går sen till nästa och tittar där, tills han är färdig. Utan att vi får veta vad han kollar och får typ inte se barnen alls.

Varannan gång kommer en läkare att hålla i ultraljudet och varannan en barnmorska. När läkaren håller i det så får vi inte se så mycket och förstår nästan inget. Sen är han klar och säger att allt såg bra ut. Det tar visserligen halva tiden (ca: 20-25 min). Men när vi träffar barnmorskan så får vi njuta av stunden och verkligen får “träffa” våra barn en liten stund. Men då tar det 40-45 min innan vi är klara.

Så igår träffade vi barnmorskan. Så vi fick se bäbisarna igen, på riktigt denna gång. Fick fina profilbilder och nu syntes det väldigt tydligt, allting. De spretade på fingrarna, viftade på tårna, drack fostervatten, sög på tummen. De låg nu skavfötters, så de låg och sparkade varandra i ansiktet. Syskonbråket har redan startat. Ha ha.

Jag kan inte med ord förklara hur kärleksfylld man blir när man ligger där och får se sina små pluppar. All världens bekymmer försvinner och man är verkligen fast i stunden. Det finns just då inget annat än jag, Daniel och “plupparna”. <3

Denna gång kollade hon kön lite extra noga. Och hon tittade dessutom på båda denna gång. Hon tyckte att det var tydligt att det är pojkar. Så vi ska få två pojkar.
Hon sa även att det ser jättebra ut. Hon började nämligen vårt besök där med att säga “Idag kommer det avgöras om ni kan komma hit varannan vecka eller om ni behöver komma hit varje vecka”. Så man blev ju lite nervös. Speciellt med tanke på att jag varit lite nojig i några dagar, speciellt för den högra tvillingen. Men när hon tittat färdig sa hon att allt såg bra ut och att varannan vecka blir bra. Så vi bokade in tider fram till februari ut. Sen sa hon att vi kommer att få en ny tid varje gång vi kommer för kontroller efter februari.

Just det, jag berättade ju om att jag haft ont och tycker att det är svårt att avgöra var man ska dra gränsen. Jag berättade om smärtan för barnmorskan. Hon sa att den smärtan jag känner är helt normal, det är mina ligament som jag känner av. Ligamenten är de “trådar” som håller fast livmodern vid bäckenet. De sträcks ju nu när livmodern växer. Hon berättade att de fäster typ i ljumskarna och i korsryggen. Det förklarar min värk i korsryggen och den värk jag känt typ precis ovanför vänster ljumske. Så nu känner jag mig lugnare med den smärtan.

Måste medge att det fortfarande stundvis känns ganska overkligt. Så att få vara på ultraljud gör att det känns mer verkligt. Och enormt skönt att höra att allt är bra. Hur står ni ut som bara ska ha en? Som bara får titta in i magen vid ett eller två tillfällen….

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelOron
Nästa artikelLyckan har övertaget