Nu när jag är gravid för fjärde gången är det än så länge, peppar peppar ta i trä, första gången som jag inte har nattliga tvångstankar om döden.
Jag är inte rädd för döden, så det handlar inte om någon rädsla, men jag minns väl när jag väntade mitt första barn att jag vaknade varje natt och tänkte på döden. Det var som att barnet som växte i mig då också påminde mig om att inget varar för evigt.
Innan levde jag mitt liv som om det aldrig kunde ta slut. Jag reste en del och jobbade utomlands, ofta ensam. Jag fann mig själv i situationer som jag inte skulle vilja se min egen dotter i. Då hade jag inte en tanke på att på att det hade kunnat sluta illa.
Att bli mamma för första gången placerade mig i kön mot döden, vilken min mormor stod först i. Livet blev verklighet och mina fötter landade på jordens yta.
Idag står jag med jord upp till naveln och får gräva lite varje dag för att inte bli allas moder. Mina äldsta barn tycker komiskt nog att min jordnära personlighet påminner om ”Seth Rydell” i Johan Falk filmerna. Jag skrattar gott när jag hör det, och jag kan samtidigt förstå kopplingen. Han har ett pathos som gör att han bygger lojalitet, och trots kritiska situationer behåller han sitt lugn och stabila energi. Han är snabb när det kommer till livsavgörande beslut. Jag tar det som en komplimang.
