När vi fick veta att vi kunde flyttas tillbaka till vårat valda förlossningssjukhus (Huddinge) blev vi glada och tyckte att det skulle bli skönt att komma närmare hem, närmare anhöriga osv. Vi kunde inte föreställa oss vad som väntade oss.
Kan bara säga, snacka om att sjukvården ser annorlunda ut. Vi trodde ju att en flytt till Huddinge skulle innebära samma sjukvård, samma bemötande, samma typ av rum osv. Vi trodde bara att vi skulle få närmare hem och närmare till anhöriga.
Vi fick till ju åka till Solna med ambulans, för att det inte fanns plats på neo i Huddinge, om barnen skulle komma. Så i våran lilla värld skulle allt vara likadant nu när vi blev erbjuden plats på Huddinge. Vi trodde att det verkligen hade plats för ”hela familjen”, om vi skulle föda.
Men nej, det var som att vända upp och ner på allt. Efter en taxiresa tillbaka till sjukhuset som vi kände oss hemma på så fick vi ett bryskt uppvaknande.
Plats, det fanns det bara för mig. På Huddinge hade de synen att Daniel bara skulle få vara med när de inte kunde stoppa längre, om han hann in till förlossningen vill säga. Barnen fanns det inte heller plats för. Så skulle jag föda så skulle barnen behöva köras till ett annat sjukhus. Så jag vet inte om jag kan tycka att det fanns ”plats”. Platsen var verkligen enbart för mig och ingen annan.
Inte nog med detta. Man såg även annorlunda på det här med att ”stoppa”. På Solna stoppade man redan när jag befann mig i första fasen på förlossningen. En förlossning har tre faser. På Huddinge tyckte de inte att man skulle börja stoppa för än i fas två. Det skapade också oro hos mig. Jag skulle behöva gå längre i förlossningen än vad jag trodde för att de skulle stoppa. I mitt lilla huvud så säger det att det är större risk för att själva stoppandet kommer in för sent och att det blir svårare att stoppa. Alltså, plötsligt en större risk för att föda för tidigt.
När vi kom tillbaka till Huddinge och fick höra vad som gällde där kände jag hur ögonen fylldes med tårar. Jag försökte hålla tillbaka ett tag. Men det tog inte så lång tid innan jag bröt ihop. Jag höll iaf igen det mesta till vi fick prata med läkaren. Där brast det första gången.
Jag klarar mig inte utan Daniel och speciellt inte om värkarna sätter igång. Jag behöver honom vid min sida. Det är ju hans barn oxå, det är hans och mina barn detta handlar om. Dessutom är min största rädsla med hela förlossningen att Daniel ska missa den, så detta synsätt satte bara skräck i mig. Sen att de hade en helt annan syn på att stoppa och att de inte ens tittade på barnen skapade ännu mer oro. Jag kände att jag inte längre kunde hålla ihop. Fick Daniel inte stanna så tänkte jag inte stanna. Om de ändå inte ska stoppa under första fasen så hinner jag ju in till sjukhuset innan fas 2 börjar, då de anser att man ska stoppa. Varför ska man ens ligga på sjukhus då?
Nä, hela världen gungade. Säkerheten för mina barn var nu hotad. Plus att det kändes som att de ville splittra min familj. Den här känslan fyllde hela mig och jag kände att detta klarar jag bara inte av.
Efter att ha brutit ihop lite lätt inne hos läkaren så ordnade de så vi fick sova i ett undersökningsrum. Daniel fick sova i gynstolen. Kan ni fatta??, i GYNSTOLEN!!!! Jag hörde till och med hur två barnmorskor pratade om detta. BM1: Vi får ju hämta en extra säng från förrådet till honom, så att han får en säng. BM2: Nä, de sängarna kan vi inte använda, de ska ju finnas om vi behöver dem.
Det fanns alltså extrasängar!!! Men Daniel fick sova i en gynstol!!! Var finns mänskligheten i det? Allt var katastrof. Det kändes som vi hamnat i en helt annan värld, en helt annan verklighet. De saknade medmänsklighet helt, de sket i hur bäbisarna i magen mådde, de ville splittra familjen och de verkade inte ens vilja försöka jobba för att ha bäbisarna i magen.
Absolut, de gav ju Daniel en chans att få stanna. Men allvarligt, på en GYNSTOL??!!! När det fanns riktiga sängar. Får vi betala för att Daniel stannar denna natt så ska jag absolut göra mig hörd.
Allt var så absurt.
Efter att ha blivit visade rummet som vi fick sova i så sa de ”Nattbarnmorskan kommer snart in till er”. Jag var helt knäckt. Pratade lite med Daniel. Ringde en kompis och mamma och bröt ihop ytterligare en gång. Det kändes som en mardröm, allt var så overkligt. Absolut har jag varit med om värre saker i mitt liv, men att känna sig så hjälplös och utsatt var fruktansvärt. Att de ville separera min familj, det kändes fruktansvärt.
Vi la oss till slut och kollade på ett avsnitt av Arrow. Daniel låg och höll om mig i min säng till vi båda somnat. Den natten var fruktansvärd. Jag hade bara jobbiga drömmar. Kämpade för mitt liv. Vaknade om vartannat. Dels för att jag drömde som jag gjorde, dels för att jag hade ont i magen, dels för att jag kände mig allt annat än trygg där. Jag ville bara hem.
Vid fem-sex på morgonen ringde vi på ”larmet”. Ingen sköterska hade setts till sen vi fick rummet. När det pep ute i korridoren av larmet så hörde vi hur personalen pratade ute i korridoren.
1: Hur kan det larma i rum 5?
2: Det är väl ingen som är där inne?
3: Är det inte nån pappa som ligger där och dunar?
Även personalen var som natt och dag på de olika sjukhusen. De visste alltså inte ens att vi fanns där (på Huddinge). Det kändes som ett bevis på det jag hade sagt på kvällen, innan vi somnade. Det kändes som att vi bara var nått de slängt i ”städskåpet” och tänkte att där är vi inte ”i vägen”.
Till slut så kom det in nån. Jag hade kämpat så mycket och haft så ont i magen så att mitt linne som jag hade på mig och mitt hår var alldeles blött av svett. Jag bad om alvedon för smärtan.
Personalen på Huddinge brydde sig inte alls om personen. När jag sa att jag hade så ont så jag var blöt i svett så sket de fullständigt i det. För det var inga förlossningsvärkar. När jag sa till personalen på Solna att jag hade ont gjorde de mätningar och upptäckte att jag hade sammandragningar, som jag inte kände. Allt var som natt och dag.
På Solna fick vi jätte bra bemötande och de brydde sig verkligen om bäbisarna. De hade koll minst tre ggr per dygn. När vi kom till Huddinge tog det ett dygn innan de ens gjorde första kollen. Då säger de ”tvilling 1 verkar inte må så bra”, och det säger dom 2-3 timmar EFTER kontrollen. Så de ville nu göra en ny koll. På den kollen såg det bra ut, förutom min puls. Men eftersom att jag inte befann mig i fas 2 nu så skrev de ut mig.
Det kändes mest som en lättnad. Jag ville inte vara kvar på sjukhuset en minut extra eller i onödan. Jag ville bara där ifrån och hem. Det var som en ren och skär mardröm. Men absolut kändes det inte tryggt att åka hem, med tanke på barnens säkerhet. Men på det sjukhuset brydde de sig ändå inte om barnen.
Nu har vi bytt var vi vill förlösas. Vi kommer inte att ringa till Huddinge igen om det är i ”tidig vecka” och händer något. Jag vill aldrig mer hamna på Antenatalen på Huddinge. Jag har hört mycket gott om Huddinge, men det har bara varit från personer som fött när de är fullgångna. Att vara där för att få hjälp vid komplikationer i tidigare veckor kan jag inte rekommendera, vi hade en fruktansvärd upplevelse.
Bilden är från dörren på Solna sjukhus, den avdelningen som var som rena himmelriket jämfört med Huddinge. Den avdelningen kan jag verkligen rekommendera…
