Skräckblandad längtan

1914

För ett tag sen så skrev jag ett inlägg om min rädsla för KUB testet. Inte pga svaret, som kanske också bli en nöt att knäcka. Men detta slog mig inte för än jag satt här och kollade mina gamla inlägg. Vi har fått tid för KUB. Det kommer att ske nästan exakt vid samma tidpunkt som jag gjorde abort sist. Det skiljer två dagar. KUB testet bokades med tanken att få se de lilla livet, både för Daniels och min skull. Få se vår lilla. Tanken var att det skulle bli något fint. Nu är det en skräckblandad längtan. Jag vet inte alls hur jag kommer att reagera eller var mina tankar kommer att gå.

Jag hoppas att jag kan ta det för vad tanken var från början. Med mycket kärlek och glädje över vår framtid ihop. Svaret på testet återstår också att se vad man skall göra med. Men jag hoppas att det är något att slippa ta ställning till.

Det här är en helt annan del av livet. Ett liv tillsammans med killen/mannen i mitt liv. En person som fått mig att må så bra. Den enda personen jag träffat i mitt liv som jag mår bra att älska efter så här ”lång” tid. Lång tid är det egentligen inte. Men jag har tidigare aldrig träffat någon som fått mig att må så bra efter snart tre år.

Han betyder så mycket för mig och jag känner att ingenting är värt att riskera vårat förhållande för. När jag berättade det för honom så lät det som att han var rädd att jag skulle lämna honom, för att hans svar var något i stil med ”så känner du just nu, vi får se i framtiden”. Men jag känner verkligen så. Det vi har är unikt. Visst kan vi vara oense om saker, visst har vi våra diskussioner och visst kommer det stunder där man är irriterad på honom. Men det är så få stunder. All kärlek, allt skratt, allt mys, all trygghet jag får genom honom är värt allt i världen. Han kompletterar mig på precis rätt ställen. Vi har roligt ihop. Jag kan slappna av och vara mig själv i hans sällskap och han älskar mig för det.

Låt KUB testet bli något fint, något för oss och för vår framtid.