Ska det göra såhär ont att vara gravid?

635

Tillbakablick till Vecka 5+1 som kan summeras med extrema magsmärtor.
Jag jobbade hemifrån i soffan. När klockan slog halv tolv hade jag precis haft en kramp och låg dubbelvikt i soffan. Då tog jag lunch.
Den spenderades på samma sätt, dubbelvikt i soffan, men sovandes 50 minuter.
Sedan fortsatte jag att jobba.
Ingen lunch åt jag. Hade noll matlust verkligen.

På eftermiddagen kom en extrem kramp igen. Jag satt i soffan med datorn i knät och fick panik. Vred och vände mig, började byta plats, vandrade till sängen, genom hallen, tillbaka till soffan. Blev alldeles yr av smärtan och tänkte att jag kanske behövde kissa. För det kanske var kissblåsan som tryckte på livmodern.
Satte mig och försökte kissa. Och andades. Djupa – icke lugna – andetag.
Mer drog in luft i panik och försöka fokusera på något annat än smärtan.
Så kände jag att det började kittlas i kroppen och jag blev ännu mer yr.
Måste lägga mig på golvet, hann jag tänka medan jag började kallsvettas.

Bonk!

Jag hann inte helt lägga mig ned. Svimmade när jag satte i armarna i det kalla badrumsgolvet, så att kindbenet slog i golvet.
Jag la mig på rygg på golvet och fortsatte att andas med öppen mun. Det är ganska skönt att ligga på det kalla badrumsgolvet, tänkte jag när jag började svettas.
Tur vi inte hade satt på golvvärmen.
Om bara inte kattlådan vore precis bredvid mig så att jag kände en svag doft av kattkiss som ville få mig att kräkas ännu mer, än jag redan ville av smärtan…

Jag andades djupa men snabba andetag. Försökte andas längre, lite lugnare andetag, men det var inte lätt. Såg på mina händer att de skakade. Kände på mina kinder att jag grät. Tänkte en hemsk tanke, att jag hoppas att det är missfall för att jag inte pallade ha så här ont mer. Jag hade ju bara vetat några dagar att jag var gravid och det var redan så hemskt.


Bild från promenad i Slottsskogen dagen innan smärtan kom

Tillslut hade det värsta av krampen gått över och jag kunde ta mig till soffan för att hämta datorn och lägga den i sängen. Jag värmde värmekudden och jobbade i sängen tills nästa kramp kom.

Jag kikade i mina trosor då och då för tecken på blod men där finns inte ens minsta lilla blodblandade flytning ens.

Jag ringde till barnmorskemottagingen. Förklarade att jag hade väldigt ont och hade svimmat och kände mig yr. Den vänliga tanten, som ändå hade något sorgset i rösten (hon borde sagt grattis eller varit lite glad åt att jag blivit gravid tänkte jag – men samtidigt mötte hon ju par i väntandens tider hela tiden), bad mig äta kolhydrater lite och ofta för att blodsockret kunde sjunka.
”Kan ni se om det är något fel? Typ utomkvedshavandeskap? Mina smärtor idag har varit hemska.”
”Nej, det kan vi inte se. Vi kan inte göra ultraljud eller så.”
”O..kej” fick jag fram medan tårarna börjar rinna nedför kinden.
”Men får du mycket ont, så att du svimmar, då är det gynakuten du ska söka dig till.”
När vi lagt på var det en rinnande kran nedför min kind. Jag kunde inte sluta gråta. Kände mig så ensam och rädd. Skickade sms till min sambo att något är fel, att jag svimmat av smärta.

Han går hem från jobbet och vi tar en taxi till gynakuten. Tar lite prover. De säger att det är för tidigt att se om det är utomkveds. Samt att det är väldigt lång väntetid till läkare, kanske fem timmar och ger mig rådet att komma tillbaka imorgonbitti. Det tycker jag var bra. Proverna visade inte något akut och jag ville inte vänta där så många timmar.

Jag hade inte ont när jag var där som tur var, fast också typiskt för då fick de inte se hur hemskt det var. Och när jag kom hem kunde jag äta en halv vegokebab i bröd.
Sedan ville jag kräkas och aldrig mer äta lök eller kebab för den smaken satt kvar.

På natten hade jag två längre stunder med extrem smärta. Min sambo fick agera assistent och värma värmedynan flera gånger och kom med alvedon, för jag fick väldigt ont i kroppen och tog tempen som visade feber.

Himla trevligt det här med att vara gravid. Fortsättning följer ..