Jag känner mig trött, överansträngd och ständigt sjuk. Motivationen till att överhuvudtaget göra något vettigt är noll, just nu. De senaste månaderna har, i stora drag, handlat om att husförsäljning, renovering, packa ihop en hel familj, packa upp och som egenföretagare, hålla företaget flytande. Barnet i magen växer och nallar på mitt immunförsvar och mina krafter.
Ett annat tecken är också att tålamodet tryter och jag blir irritabel. Min fördel är ändå att jag både vet och har erfarenhet av att, när jag hamnar på den här platsen med mig själv, är lösningen vila och återhämtning. Jag är inte rädd för att känna mig ”nere”. Jag vet att om jag välkomnar den känslan utan att vilja förändra den eller fly bort från mig själv, genom aktiviteter eller ”göranden”, kommer jag att få lust och glädje tillbaka, inom kort. I samtal med andra kallar jag det för ”att sitta på händerna”, att inte agera eller svara an på de impulser som kommer till mig, att vilja fly från den här tunga känslan.
Det största problemet för mig är inte att ”sitta kvar på mina händer”, utan balansgången mellan det och min omgivnings förväntningar. Jag vet för många andra som har en stor inre kritiker, personer som är rädda för vad andra ska tycka och tänka, har svårare att tillåta sig själva återhämtning. Då blir utmaningen större, men inte desto viktigare.
Det kokar ner i att vara vänlig mot mig själv, att våga stå för mina egna grundläggande behov och ta ansvar för dem, innan det går för långt. Hur man än vrider och vänder på saken, är jag osjälviskt nog, den viktigaste personen i mitt liv.
