Vi blev kallade till ett extra ultraljud för att titta närmare på själva moderkakan. Förutom att den ligger för livmoderhalsens öppning, placenta previa, misstänker barnmorskan att den har vuxit fast för hårt, placenta accreta. Det innebär att den skapar en onormalt kraftfullt fäste i livmoderväggen. Det är inget som påverkar barnet, och inte mamman heller egentligen förrän det är dags för förlossning.
En moderkaka som sitter hårt fast kan, förutom att det gör ont att få bort den, skapa stor blödning vid förlossning, så pass att det kan behövas en blodtransfusion. Förr i tiden kunde det vara en anledning till att mamman inte överlevde förlossningen.
Det finns också en risk att man inte får bort moderkakan för hand och då behöver operera bort den och eventuellt livmodern, hysterektomi.
Eftersom jag inte kan föda vaginalt, blir det kejsarsnitt. Då kommer jag att förberedas med extra nålar i armen, samt att det kommer att vara två kirurger i förlossningsrummet/operationssalen.
Min första reaktion var att bli lite orolig, trots att jag är en lugn och stabil person i grund och botten. Vetskapen om att förlora mycket blod känns otäckt. Samtidigt är jag mycket tacksam över att befinna mig i Sverige med all tekniknisk utrustning, kunskap och tillgång till sjukvård. Bara en sån sak att läkarna känner till situationen innan, och kan planera för vilka åtgärder som behöver vidtas om komplikation uppstår. Det tackar jag Gud för.
