…låter sig dröjas lite till. Nu är flytten i alla fall äntligen klar. Det känns så underbart skönt. Alla är så glada, hela familjen lever upp. Vi är så kära i vårt nya hus. Nu slipper vi vara trångbodda, eller det beror på hur man ser det, med tanke på alla möbler och saker som har hämtats från arkivering, blir det snabbt trångt igen.
Det som slår mig mest, trots att vi rensat och flyttar för andra gången på två år, är hur mycket saker jag trots det, har samlat på mig och sparat. Jag som inte ens tillhör kategorin ”samlare”. Det är helt makalöst vilket konsumtionssamhälle vi lever i. Jag vet att det är en viktig del av landets och kanske världens ekonomi, men ibland känns det helt absurt.
Problemet med mig är dock att jag ibland köper saker som jag egentligen inte behöver och för att de nya sakerna ska få plats behöver något annat slängas, eller rensas bort. Där har vi en av mina kritiska punkter. Det blir som en ”obalans mellan kredit och debet”, fast i prylar. Mer saker kommer in i hemmet än vad som går ut.
”Prylobalansen” bottnar i någon slags rädsla för att jag ska bli arg på mig själv om jag helt plötsligt saknar något, flera år senare. Då kanske jag blir tvungen att köpa samma sak en gång till och det är slöseri enligt min mening, vilket inte alltid är sant.
Jag får fokusera på att någon annan kanske har tagit över våra saker och glädjas till deras förtjänst, istället. Nej, nu ska jag ta fram lite sopsäckar och rensa ett varv till.
