Oron

1338

Jag tycker att det svåraste med att vara gravid är det faktum att man inte har en aning. Kanske för att man är lite av ett kontrollfreak. Man vet inte vad som är normalt och vad som inte är normalt. Hur brukar det kännas, vad är okej och vad är inte okej.

Jag tycker att det är svårt att fråga om dessa saker också. Delvis för att jag är en “jag kan själv” människa. Men detta kan jag inte själv. Så det blir extra svårt. Men också delvis för att svaret från allmänheten blir “du är gravid”, vad man än berättar. Så det känns som att man håller mycket för sig själv. Kanske både på ont och gott.

Min största oro just nu är en känsla som dykt upp. I torsdags mådde jag inge bra redan innan jag gick och jobbade. Och ni kan ju förstå att det blev inte bättre av att jobba. I början av passet mådde jag verkligen jätteilla. Men så kom jag på att jag glömt att ta min tablett mot illamående, så kunde jag “skylla” på det iaf. Men sen efter typ två timmar dök en smärta upp som jag inte känt tidigare. Den var ganska obehaglig. Men det är ju här det svåra kommer in. När gör det ont “på riktigt”. Man får ju hela tiden höra att smärta är något man får leva med som gravid, men om man får kraftig smärta ska man söka hjälp. Men var går gränsen till kraftig smärta då?

Jag har en magsjukdom som innebär att jag lever med ständig smärta. Jag är ganska van vid smärta och kan stå ut med mycket smärta. Normalt så brukar jag köra på till smärtan tar över, alltså tills kroppen inte längre klarar av att hålla en upprätt. Men är det där man ska dra gränsen nu? Hur vet jag om det är min sjukdom som smärtar eller bäbismagen? Jag tycker det här är väldigt svårt.

Idag var det tack och lov tid till ultraljud igen. Och denna gång var jag lite nervös. Mest på grund av denna smärta som dykt upp som jag inte känner igen. Dels för att jag inte kunde hitta hjärtljudet på den högra bäbisen i helgen när jag försökte med dopplern hemma. Den vänstra bäbisen har jag känt av i helgen. Jag tror till och med att jag kände den första riktiga sparken i helgen från honom. Men den högra har jag inte märkt av alls. Jag vaknade till och med här om natten av att jag vände över mig på min högra sida och det kändes som att något “livlöst” bara flyttades inne i magen. Obehaglig känsla.

Oron har hängt med sen i torsdags när jag mådde så konstigt på jobbet. Annars kommer små slängar av oro och sen går de över.

Jag är på sätt och vis glad över att det är tvillingar så att vi får tätare kontakt och får se bäbisarna oftare. Det gör ju att denna oro blir lite enklare att hantera. Men jag tycker nog att det är mest svårt eftersom att jag har min sjukdom sen tidigare och inte riktigt vet på vilken nivå smärtan kan ligga eller vad som är okej.

 

Skriver om ultraljudet imorgon. 🙂

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelMagen har sjunkit
Nästa artikelUltraljud – bara jag, Daniel och plupparna