Oförklarlig upplevelse

3511

CUB (som jag trott ska stavas KUB) gav mig värsta känslobergodalbanan idag. På vägen dit sitter Daniel och säger med skämtsam ton “Tänk om du bara är skengravid, allt de ser när vi tittar in är fettet”. Det skämtar han om flera gånger. Medan min reaktion är “då blir jag skitsur om jag mått så här dåligt och det inte ens är nått som är värt det”.

Väl framme. 20 min i väntrummet. Daniel börjar bli ganska nervös. Så jag uppehåller han med lite frågor som jag hittat som en rolig grej. Kissa fick jag helst inte göra och som gravid så är man alltid kissnödig och nu kändes det som att jag skulle kissa på mig om jag rörde mig.

Nu blev vi äntligen uppropade.
Allt det vanliga hej snacket och sen la jag mig på britsen. Hon hinner bara sätta ultraljudet på min mage så utbrister Daniel “Är det två?”, jag vill inte tro att det är sant. Där stannade tiden.
Läkaren svarade snällt “ja, jag ville inte säga något för än jag tittat mer, men det är inga tvivel om att det är två”.

Oh, wow. Jag kastades åt alla håll på en gång. Jag kände att här får jag ta sekund för sekund och inget mer. Jag såg de små liven och började gråta. Men hu, två. Asså, ja. Hur ska man reagera. Hade det inte räckt att få bli mamma till en och vänja sig lite snällt. Men shit va häftigt. Tvillingar igen. Alla tankar snurrar genom huvudet. Vi måste helt enkelt köpa mer av allt. Det vi börjat köpa är helt enkelt för lite. Vi behöver två bilbarnstolar.
Jag vill bara nå min telefon och ringa mamma. I det här läget förblir man alltid ett barn och vill berätta för mamma. Men egentligen varför just nu? Det kan vänta, jag hade Daniel där och det där var våran händelse. Även om jag ville berätta för mamma att det är tvillingar igen. Min fostermamma kommer att jubla och säga “jag sa ju det”. Hon ringde tre månader innan jag blev gravid och sa att hon drömt att jag skulle få tvillingar, så var jag inte gravid nu så skulle jag bli det snart. Alla som skämtat om tvillingar hade plötsligt rätt.
Det där som jag hade hört stämmer ju verkligen inte eller så är jag den enda på jorden som är med om detta. Fick höra att enäggstvillingar händer av en slump. Så att man skulle bli gravid två gånger med enäggstvillingar finns typ inte på världskartan. Jag har bara lust o säga “in youre face” till de människorna. Exakt de orden använde jag för övrigt till Daniel när hon sa att det var tvillingar. Daniel satt ju och skämta i bilen på väg till ultraljudet om att jag skulle vara skengravid. Så verkligen “in youre face” på honom också.

Uh, där låg jag och känslorna sprutade åt alla håll. Tårarna trillade längst kinderna, av både lycka och kärlek. Dom små liven. Pluttisarna. Det är två. Det är inte bara en. Jag tittade lite på Daniel. Han stirrade på skärmen som besatt av den. Han var helt paralyserad. Han upprepade också flera gånger “så det är två asså”, “vi ska ha två”, “det var inte bara en”, osv. Vi var nog i chock båda två. Där låg vi och var helt fast besatta av denna skärm, som visade våra små liv. Våran framtida familj var samlad i ett rum och nu kunde vi få kika in till dom. 🙂

Efter en stund tog Daniel mig i handen. Där satt vi helt paralyserade, chockade, glada och helt tagna. Våra små pluppar på skärmen. De var sååååå söta och så olika till sättet. Den ena låg med händerna för ögonen och tryckte in huvudet i magen, som “göm mig”. Den andra låg och verkligen hade disco där inne. Flera gånger sparka den och knuffade på sitt syskon, som “kom igen då”. Så jäkla söta. Redan nu lever dom ihop. Pluppisar. Små liven. Våra kommande kärlekar.

Dom var även bra utvecklade och såg friska ut. De fick en låg sannolikhet på CUB/KUB. Så läkaren såg väldigt glad och nöjd ut.
Vi fick veta att nu kommer det att bli fler och tätare besök eftersom att vi väntar två.

Så många att meddela på vägen tillbaka till Daniels jobb. Vi pratade lite i bilen. Så mycket som måste tänkas om igen. Planen fanns för ett barn, nu måste vi tänka två.

Lämnade av Daniel på han jobb och åkte för att träffa en kompis. Då slog det mig. Jag blev tillbaka flyttad eller framflyttad, hur man nu ser på det ett par dagar. Vilket innebar att jag plötsligt bara är en dag innan jag gjorde abort sist. Där brast allt. Va gjorde jag mot de små. Tårarna började rinna, denna gång av smärta. Men bara några sekunder senare kunde jag känna, nu är det ett annat liv, med en bra kille och vår framtid. Det vi har nu är så mycket bättre. Det livet som var då var ett helt annat, så kunde jag mer eller mindre släppa det. Men jag tror att detta kommer att vara återkommande i denna graviditet. Men jag hoppas att jag kan fortsätta se det som ett annat liv och inte som något som ska påverka dagens kärlek och värme.

Snacka om sprutande känslor. Upp bland molnen, ner som en pannkaka och upp igen. Phu.
Nu måste jag sluta. Vi ska åka över till svärföräldrarna ikväll och berätta. Så detta inlägg lägger jag upp vid ett annat tillfälle. Men jag räknar med att berg o dal banan fortsätter. Shit vilken grej det här är….det går inte att förklara med ord vad jag känner just nu….jag känner allt tror jag…
Är nog fortfarande i chock….

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikel30+0 en magisk gräns
Nästa artikelEn miljon tankar runt omkring