Nätterna = invänjningsperiod

1313

Sömnen är ju verkligen något som blir annorlunda när man är gravid för den som bär på barnen. Men det kan även påverka ens sambo. Ska berätta lite hur jag tänker kring sömnen.

Jag har sovit dåligt sen jag blev gravid. Men nu vaknar jag dessutom av att kroppen är i vägen eller gör ont. Magen har nu blivit så stor att barnen väcker mig om jag på minsta lilla vis rullar över lite mot magen. Så ingen vikt alls får jag lägga på magen. Magen är redan som den är stor, om man sen lägger lite av min tyngd på den så klagar dem. De börjar väl få det lite trängre där inne, även om det kommer att bli sjukt mycket värre.
Jag kan ju absolut inte sova på mage eller ens halvt på mage, som ni kanske förstod. Jag kan heller inte sova på rygg, för magen blir för tung. Så det känns som att någon sitter på en = svårt att sova så. Det kan dessutom bli så att man kan tuppa av. Jag har hittills inte gjort det. Men där emot har jag börjat känna en stickande känsla av att blodet strypts.
Så det enda som är kvar nu, det är att sova rakt på sidan eller på sidan, lätt lutande mot ryggen. Och jag kan inte påstå att jag tycker att det är speciellt bekvämt att sova rakt på sidan. Snett lutande mot ryggen är oxå svårt. Men ibland funkar det. Alltså om du lägger dig på sidan och lägger en kudde bakom ryggen och lutar dig mot kudden = snett lutande mot rygg. Man får inte hamna för mycket på rygg bara, för då kommer den där känslan av att nån sitter på en. Så det funkar ganska bra när Daniel lägger sig precis bakom. Men så kan man ju inte sova hela nätterna. Ha ha.

Sen händer det ju dessutom att man vaknar av att höften eller nån annan led gör ont, för att man legat still i samma ställning för länge eller belastat höften mer. Bäckenuppluckringen gör att man måste ha en tjock kudde mellan knäna (räcker inte med en tunn), om man sover på sidan. Gör man sig av med kudden medan man sover så vaknar man med smärta i höften. Eller bara att man legat tungt på höften väcker en oxå av smärtan. Så smärtan i kroppen tillsammans med sovställningen och sen det faktum att man faktiskt måste upp på toa absolut minst en gång under natten gör att det blir svårt att sova.

Extremt få nätter får man sova. Alla nätter som man får sova känns faktiskt som ett lyx. När jag bara är på toa en gång och när jag inte vaknar en enda gång pga ställning eller smärta, det kallar jag lyx. 🙂 Det börjar kännas lite lättare med alla störningar under nattsömnen och man somnar ändå om lätt.

För att fortsätta i samma ämne, men lite motsatt. Jag tror att många kvinnor börjar förberedas för mammalivet/bäbislivet genom den dåliga nattsömnen som man faktiskt får som gravid. Kroppen vänjer sig sakta. Jag var nästan död de första två månaderna under graviditeten. I den tredje månaden började det bli bättre. Nu när jag är i typ månad 5-6 så börjar kroppen vänja sig att sova dåligt. Det räcker med nån timme här o där, precis som när man var 18. Sen njuter man när man får en natt nästan hel sömn. Det är verkligen lyx. Men en timmes sömn kan nästan bota tröttheten. Så man börjar helt klart vänja sig. Så jag är inte lika rädd längre för att bäbisarna kommer att hålla en vaken och att man aldrig får sova.
Men det jag menade med “motsatt” var tanken på Daniel. Daniel har ju inte direkt lika stora problem med sömnen som jag har. Han märker av vissa nätter när jag rör mig mycket eller att jag springer mycket på toa. Det stör hans sömn, så att han blir ganska trött. Han har ju inte haft samma chans till att vänja sig vid att bli väckt och vänja in kroppen vid mindre sömntid. Så man får väl tänka sen att om vi får barn som väcker oss varje natt så ligger han 9 månader bakom i invänjningen.

I veckan som var, var vi hundvakt. På bilden har Daniel somnat i soffan efter jobbet, med hunden på armen. Man ser dock knappt hunden. Så det påverkar även Daniel när jag har dåliga nätter. Men det är väl på sätt och vis bra, så tar det inte lika lång tid för han att vänja sig.  Även om jag lever med lite dåligt samvete över det.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelSlemproppen gick – allt är bara förvirrat
Nästa artikelKöpguide inför bebisens ankomst