När marken försvinner

1383

Ibland tar livet så tvära kast att man bara kan stå bredvid och hjälplöst se på. En volt som känns som att någon tar bort marken man står på och allt runt omkring på något vis försvinner.

Igår var jag på ett tidigt ultraljud som tillsammans med ett blodprov utgör ett så kallat kub-test. Detta görs för att upptäcka eventuella kromosomavvikelser och erbjuds, i alla fall i min kommun, kvinnor över 35 eftersom att risken då är större att detta sker. Fredrik hade ett väldigt viktigt jobbärende just denna dag och i stället för att byta dag bestämde vi att jag gjorde det själv och att han kunde vara med vid nästa ultraljud längre fram.

Lättad över att ha passerat v.12, då risken för missfall är som störst, gick jag med positiva steg till ultraljudet och tänkte att detta skulle bli ytterligare ett bevis på att allt är bra med pricken i magen. Att den skulle vara frisk, växa som den ska osv. Jag hade även en stor förhoppning att jag skulle få lov att köpa några bilder med mig hem. De allra första bilderna på vår nya knodd, på Majas lillasyster eller lillebror. Maja hade dessutom dagen innan, med stor stolthet som storasyster, köpt ett allra första plagg till bebisen. På kallelsen stod att bilder vid rutinultraljud (som görs ca v.17-18) ska betalas kontant. Därför gick jag inom för att handla på vägen så att jag hade kontanta medel med mig om jag nu skulle få lov att köpa ett par bilder med mig även vid detta tidiga ultraljud. Lyckan och spänningen var på topp!

När barnmorskan sen börjar att titta, mäta och zooma in säger hon först inte så mycket. Sen säger hon att det är för tidigt i graviditeten för att kunna göra denna undersökning och att vi måste göra om den vid ett senare tillfälle. Man kan inte utläsa och mäta så tidigt som i v.8, säger hon. Men, jag har just gått in i v.13, säger jag. Hon tittar lite till och säger sedan att hjärtat inte slår. Det är då marken försvinner och allt börjar att snurra samtidigt som mina panikartade tankar säger att hon ska titta igen, hon måste ha sett fel, missat något. Jag kan inte få missfall igen! I november fick jag missfall i ca v.7 och då stötte kroppen ut det själv. Missfall är vanligare än man tror, men jag kan väl inte ha sådan otur att det händer två gånger på rad? Kroppen har ju inte sagt ifrån, kroppen har fortsatt att luras genom att fortsätta vara gravid. Kroppen har inte sagt att krabaten inte längre följer med på graviditetens resa, att den stannade redan vid v.8.

Barnmorskan går iväg och hämtar en läkare som efter en stund konstaterar samma sak – hjärtat slår inte. Därefter kommer en massa information som jag inte riktigt kommer ihåg. Han pratar om kuratorer, om olika sätt att avsluta graviditeten, olika mått och annat. Barnmorskan står och klappar mig på armen, tar papper för att torka tårarna som bara kommer och kommer, hon hämtar vatten. Det jag hinner uppfatta av all information är något som har med att slippa sjukhus att göra och detta fastnar jag vid. Jag vill sköta det hemma, jag vill INTE ligga på sjukhus. Han säger att detta rekommenderar de inte när graviditeten har gått så långt då det finns risk att man blöder för mycket. Det blir ändå det alternativet jag väljer. Som i en dimma går vi över till en annan avdelning för att jag ska få alla piller med mig hem för att kunna starta proceduren morgonen därpå, dvs. idag.

När jag kommer ut på gatan känner jag mig yr, jag vill bara hem. Dessvärre måste jag först leta upp en buss till tåget för att ta ytterligare en buss för att hämta Maja på fritids. Där är folk överallt och resan hem känns som att den tar flera månader. Innan jag hämtar min stora tjej hinner jag prata med Fredrik och berätta vad som hänt. Han förstår inte riktigt heller och önskar så klart att han hade varit med. Det gör jag också. Att slippa ligga där själv med två främlingar, med byxorna vid knäna, tårarna rullande nedför kinderna, och känna sig så utlämnad och dum.

På vägen till fritids hoppas jag med alla krafter jag har kvar att jag inte ska träffa någon, jag vill inte prata med någon. Min enda önskan är att komma hem och lägga mig under täcket. Jag hoppas innerligt att ingen personal på fritids kommer fram för att säga grattis och fråga en massa om när det är dags och annat. Då hade jag fått ljuga, jag vill kunna sitta ner i lugn och ro och berätta för Maja först och försöka förklara. Tack och lov träffar jag ingen på vägen och varken personal eller barn säger något.

När vi kommer hem sätter jag mig och skriver ett mail till min chef och förklarar vad som hänt och att läkaren har sjukskrivit mig ett tag framöver. Jag tackar i mitt inre barnmorskan som svarade läkaren på frågan om sjukskrivning. Hon nickade och svarade eftersom jag satt och hulkade. Hade jag kunnat svara hade jag svarat nej. För att det är så jag fungerar. Förmodligen hade jag varit på jobb redan efter en dag. Nu känns det skönt att veta att jag har ett tag på mig att läka, både kroppsligt och själsligt. Min chef svarar nästan direkt och jag önskar att alla har en sådan förstående och mänsklig chef som jag. Mitt yrke är lärare och verksamheten är väldigt skör, man vet att man ställer till det för både elever och kollegor när man är borta. Min intention var att maila en veckoplanering till en eventuell vikarie, men då skrev min chef att det behövde jag inte alls tänka på. Han menade att jag skulle fokusera på att ta hand om mig själv. Dock vet jag att detta kommer jag att göra. Inte idag, inte nu, men kanske i morgon. Har redan öppnat min mail 10 gånger sedan igår eftermiddag.

Nu sitter jag här och har tagit min första pillerpåse och väntar på att smärtan ska slå på. Då går jag på pillerpåse nr.2, som består av smärtstillande. Fredrik är hos mig eftersom läkaren och barnmorskan insisterade på att man inte ska vara själv när man gör detta hemma.

I stället för att komma hem med de första bilderna på bebisen fick jag fyra pillerpåsar och ett sjukintyg. Jag har inte riktigt förstått det än och marken är fortfarande borta under mina fötter. Den kommer tillbaka snart, det vet jag. Risken att det händer en tredje gång måste vara minimal så nu försöker jag att tänka att vi ändå har något väldigt positivt framför oss – även om det tar lite längre tid än vi trodde. Så blir det ibland när marken försvinner och livet tar en oväntad vändning som i det här fallet innebär en liten omväg.

Maja bearbetar det lite i det tysta än, hon har frågat lite, men det kommer nog fler frågor efterhand. En sak vet jag i alla fall och det är att när hon kommer hem idag så ska jag ägna hela eftermiddagen och kvällen åt att bara mysa med henne och njuta av att hon är frisk och kry och att hon är precis den hon är!

 

DELA

Om bloggen En mysmammas vardag

Mitt namn är Johanna och jag är en 35-årig (gravid) mamma. Tillsammans med min Fredrik har jag Maja, 7 år, och krabaten i magen beräknas titta fram 25 mars 2017. Vi bor i vackra Skåne där vi förgyller vardagen med pyssel av alla de slag, läsa bra böcker både för stora och små och att umgås med varandra!
Föregående artikelFamiljen…
Nästa artikelDop i sommarvädret