Veckan innan jul blev vi som väckta ur en dröm. Då hade jag lyckats starta en förlossning. Våra tankar då var att de skulle hålla sig inne i några veckor till, så att de kunde överleva på utsidan.
Veckorna gick och vi nådde veckan när chansen att de överlever på utsidan är stor. Vi skapade oss ett nytt mål, som då kändes orimligt. Vi ville nå till vecka 33/34, för då var de färdigutvecklade, efter det så sa läkarna att de bara behövde gå upp lite i vikt. Men att de kanske skulle behöva lite hjälp med andningen första dagarna. Detta mål kändes långt bort och så orimligt. Som en dröm om man skulle nå dit.
Men sen hände det grejer igen. Slemproppen gick och efter några timmar började värkarna. Nu kändes vecka 33/34 så enormt långt bort. På väg in till sjukhuset så funderade vi på om det är nu det händer. Men även denna gång lugnade allt ner sig och vi fick åka hem efter några timmar.
Det gick ytterligare några veckor så var det dax igen. Denna gång var vi så lugna då det lugnat ner sig av sig själv de tidigare gångerna. Så vi trodde att vi hade all tid i världen och att vi skulle vara hemma igen samma dag. Men väl inne på sjukhuset fick vi veta att denna gång är det mer på riktigt än de tidigare gångerna. Så i ambulansen på väg till nästa sjukhus började man inse att de kanske kommer nu.
Väl framme på nästa sjukhus sa de ”ni åker inte hem här ifrån för än barnen är ute”. Då blev det pirrigt på riktigt. Vi skulle inte komma hem utan barn, vi skulle vara föräldrar när vi åkte hem.
Vi blev under dessa dagar på sjukhuset stoppade två gånger då förlossningen startade. Men sen lugnade det ner sig och vi kunde bli utskrivna igen. Trots att barnen inte kommit.
Tappen var nu kort och vi blev varnade att det är riktigt nära nu. Vi såg till att få allt det sista klart hemma. Fyra veckor senare fick vi veta att tappen nästan försvunnit. Vi trodde aldrig att vi skulle ta oss så här långt. Men nu var vi vana att höra att vi får räkna med att de kommer när som helst, så vi sa till varandra att de kommer säkert stanna inne till igångsättning.
Nu har vi tagit oss ända till vecka 35 (34+) och nu vill jag nästan inget annat än att de kommer ut. Jag har sedan en vecka tillbaka inte kunnat äta som jag ska. Jag har fått näringsdryck utskrivet för att jag har så enormt ont i mina tarmar. Mina ben och min kropp orkar knappt bära upp tyngden av denna graviditet längre. Hos barnmorskan så sa hon att jag kanske måste ha rullator. Hon skulle kolla upp med arbetsterapeut om jag kunde få en tid med kort varsel dit.
Nu är inte graviditeten bara eländig. Men det är mycket som påverkar mig så att jag får ont och är enormt rörelseinskränkt. Men över lag tycker jag att det är okej ändå. Det är uthärdligt. Vissa tidpunkter är smärtan extremt jobbig och när barnen ligger ”fel” skaver verkligen magen mycket. Men jag mår över lag ändå bra.
Daniel tycker förstås att barnen kan stanna inne till igångsättning, för barnens skull. Men även han börjar längta efter att graviditeten ska ta slut. Nu har den börjat påverka honom ganska mycket också. Han får hjälpa mig med mycket och dessutom så påverkar jag hans sömn. Så han börjar känna av detta också.
Men det är ju fantastiskt att vi kommit så här långt. Det kunde vi aldrig föreställa oss att vi skulle göra. Det har varit en krokig resa hit.
