Detta inlägg skrev jag i tisdags, för snart en vecka sedan. Men jag har väntat med att publicera det till jag kunde ge en uppföljning. Ni kan snart läsa en uppföljning på detta….
För att berätta så att ni ska förstå så behöver jag berätta en historia som är ganska exakt 10 år gammal. För tio år sen och någon månad framåt i tiden så uteblev min mens. Jag hade precis haft en semesterflirt med en kille, vi hade valt att gå skilda vägar då vi visste att det aldrig skulle hålla. Jag gjorde mitt gravtest och till min förskräckelse så var det positivt. Första veckorna velade jag fram och tillbaka, men kom fram till att jag kunde inte genomföra en abort. Det kändes brutalt och jag var ju tillräckligt gammal för att skaffa barn. Bestämde mig för att behålla, ringde upp killen. Han blev glad och börja prata om att flytta ihop och skaffa hus. Jag sa då att det kommer inte på tal, vi gick separata vägar för att det inte fungerar mellan oss. Han bad mig då dra åt h*.
Det var en extremt jobbig period. Hur skulle jag göra med allt. Men tillslut landade jag i rollen som mamma och började planera inför detta barn. Men så i vecka 11-12 någonstans så kände jag att jag ville prata med någon professionell om mina funderingar, jag hade börjat oroa mig för att det var tvillingar. Träffade då barnmorskan, hon sa ”vi kollar hur barnet mår”. Och liggandes där på gynstolen med röntgenpinnen uppkörd så får jag reda på att jag väntar tvillingar. Det är nog ett av de tuffaste ögonblicken i mitt liv. Tvillingar, hur skulle jag ensamstående, med en pappa som inte vill veta av sina barn klara tvillingar?
Jag sa att jag bokar en tid till abort, helst om en kvart, så att jag hinner känna efter. Det tog nästan 2 veckor innan jag fick en tid. Det var två av de värsta veckorna i mitt liv. Jag hade nu framför mig att döda mina två små bäbisar. Efter aborten så förlorade jag all livslust. Jag hade såna starka mardrömmar att jag blev rädd för att sova. Jag var vaken i tre dygn innan jag somnade av utmattning. Jag glömde bort att äta och rasade i vikt. Det tog mig två år att kunna känna livsglädje igen.
Nu valde jag att berätta detta utan så mycket inlevelse och känslor för att det inte skulle bli så långt. Jag skulle förmodligen kunna skriva en bok kring den händelsen. Men nu vill jag ju komma till vad som händer idag och nu.
Sedan en eller kanske en och en halv vecka tillbaka så har jag börjat få svårt att sova. Det är mardröm efter mardröm. När det är dax att kliva upp så är jag glad att få sluta kämpa. Det känns inte som någon vila, mer som att jag varit på ett träningspass. Jag vaknar med max en timmes mellanrum hela natten. Det är kämpigt under nätterna. Varje kväll när jag går och lägger mig så tror jag att inatt kommer jag att få sova, för att jag är så trött under dagarna. Inatt blev ingen skillnad mot tidigare nätter. I morse drömde jag att min sambo dog när han skulle bygga en sak på tomten. Vi bodde vid en fors. Så han spolades bort med forsen. Jag blev helt förtvivlad och vaknade. Somnade om och fortsatte drömmen. Men nu var jag typ 90 år gammal och bodde kvar i huset där min sambo dog. Våra barn försökte få mig därifrån och jag sa att jag inte kan lämna huset för att det är min enda närhet jag har till honom. Jag gick då igenom rum efter rum, del efter del på tomten för att berätta om minnen jag hade med honom. Det blev bara jobbigare och jobbigare. Tillslut kunde jag inte prata genom alla tårar. Då var det dax att vakna igen.
Igår eller om det var i förrgår så började jag på allvar att tänka på dessa nätter. Varför blir det så här? Går jag igenom någon kris? Händer det något under ytan som jag inte riktigt hängt med på? Så slog det mig, undra om det kan vara så att jag är gravid och det enda min kropp minns av graviditet är hur ont det gjorde i själen, de svåra nätterna utan sömn, alla dagar utan mat. Det var ju en ren misshandel den upplevde och det är väl det enda kroppen minns av graviditeten. Så det kanske är kroppens sätt att bete sig, för att det är det den känner igen från tidigare erfarenheter.
Så en annan sak. Allt illamående. Jag brukar må illa i stort sett dagligen på grund av min tarmsjukdom. Så jag är van att må illa. Men sista veckan har en annan typ av illamående kommit. Det känns inte likadant. Så det är inte min tarmsjukdoms illamående.
Så nu får vi se om det kan vara så att jag blivit gravid. Är jag inte gravid så har jag ingen förklaring på allt detta som händer just nu. Så det känns som en vettig förklaring till allt detta. Om det nu är så, så hoppas jag att denna period är över snart. Så att jag får må lite bättre.
Men jag tänker fortsätta kämpa på med träning och motion, jag ska ju försöka få bort min övervikt. Sen om jag nu är gravid så blir jag väl ”överviktig” igen, men av helt andra skäl och mer naturliga händelser. Så nu väntar vi med spänd förväntan.
