Det betyder ungefär att om jag lyssnar inåt, på min inre röst och kompass, den lilla rösten som sitter på en djupare plats än medvetandet, som ofta får stå åt sidan för vårt ego och vår rädslor, samt vågar följa den, är jag i kontakt med min sanning. Sanningen är alltid vänlig, fridfull och icke dömande, men inte nödvändigtvis fri från sorg eller smärta.
Det är lätt att blanda ihop sanning med att vara ärlig. Det är två helt olika kvalitéer. Jag känner en person som tycker en massa saker, om mig, andra och allt möjligt. Han tycker själv att han är ärlig när han säger saker och ting rakt ut. Vid ett tillfälle frågade jag honom vad hans tyckande bottnar i och det första spontana svaret var faktiskt att: ”jag vet inte”. När han funderat en stund till kom han på att vissa saker hade han lärt sig i sin barndom, bland annat genom sina föräldrar och fostran. Det hade blivit hans sanning, vilket är ett stort missförstånd i mina öron. Det finns inget fridfullt eller vänligt i att alltid säga vad man tycker och tänker. Snarare säger det något om den personens rädslor och okunskap. Oförmågan att lyfta blicken och se på det som pågår, här och nu, i ett större perspektiv. Det bidrar inte till någon varaktig känsla av frihet.
Om jag törs vara i mig själv, öppen, sårbar och självklar, som den jag är i den här stunden, utan att bli ett offer för omständigheterna, är jag i kontakt med livet. Om livet är kärlek och kärlek är sanning, blir jag fri. Jag blir fri från mitt ego, mina rädslor, försvar och personliga fångvaktare. Jag får uppleva nuet för första gången.
