Klockan har precis passerat 03, då vaknar jag. Jag är varm. Jag ligger till hälften utan täcke och andas nästan in i Daniels rygg. Han närhet får mig att känna mig trygg. Värken i magen är ganska lugn och den känns okej, med tanke på smärtorna jag hade igår. Jag har inte vaknat av smärtan. Jag vet inte riktigt vad det var som väckte mig. Kanske värmen. Kanske drömmen. Jag lyckades totalkvadda min bil, så jag hade en ganska kämpande dröm. Den där känslan jag kände igår var exakt samma som jag kände med bilen, vad har jag ställt till med. Men på ett helt annat plan förstås. Det är kolsvart i sovrummet och allt jag hör är när någon bil passerar på utsidan och Daniels andetag.
Där ligger jag i det tysta mörkret. Jag vill blogga. Jag vill skriva av mig. Efter en stund inser jag att jag kommer inte kunna somna om. Men rädslan för att smärtan i magen kommer att öka om jag kliver upp håller mig kvar i sängen. Sen börjar en annan rädsla. Tänk om jag har ont för att jag är kissnödig, nä, jag måste nog gå upp och kissa. Men tänk om det öppnar sig och ”släpper” om jag kissar. Vågar jag kissa? Tänk om kissblåsans tryck gör smärtan i magen värre? Nä, jag måste gå upp och kissa. Men går jag upp och kissar, så tänker jag inte gå upp för trappen igen för att lägga mig. Mina tankar och min rädsla känns löjlig. Men samtidigt är jag livrädd att något jag gör kommer dra igång förlossningen ännu mer.
Så började min morgon. Än har Daniels klocka inte ringt och än är det mörkt ute.
Samtidigt som jag känner mig fast besluten att jag ska klara detta och att jag ska ta mig igenom detta är jag livrädd att jag ska göra det värre. Jag skulle helst vilja bli skjutsad på en skottkärra var jag än ska. Jag är rädd för att slappna av där nere, tänk om det gör att allt släpper? Jag är rädd att om jag går och kissar så släpper det. Jag är rädd för att röra på mig, vill helst bara ligga här och bara ligga. Inte äta, inte kissa, inte göra nått, knappt andas. Jag måste ta mig igenom det här. Det här blir en kamp. Värre än nån annan som jag genomgått i mitt liv, tror jag. Jag måste få detta att lägga sig. Jag måste få smärtan att försvinna. Jag måste få kroppen att gå tillbaka och slappna av.
Jag tror att detta kommer att ta tid. Smärtan får jag nog leva med i några dagar, kanske veckor. Men jag ska ta mig igenom det. Detta ska inte få vinna över mig.
Jag vill bara sova bort tiden, så att den går snabbare. Vill få detta att gå över och vara överstökat. Jag önskar att allt bara var en mardröm.
Jag och Daniel ska klara detta!!!
