“Jag förstod inte att min förlossning startat”

2419

Nu är vi framme vid den tredje och sista delen där föräldrar delar med sig om vad de önskar att de visste innan de blev föräldrar. I dagens avsnitt berättar de om en förlossning som kunde ha slutat i hallen, vikten av att ha anhöriga nära och alla känslor som kan drabba nyblivna mammor och pappor.

Evelina, 26 år, ett barn:
“Jag tycker att vår föräldrakurs var jättebra, de tog upp det här med känslorna efteråt så det var jag i alla fall lite förberedd på. Det jag tar med mig till nästa graviditet (om det blir så) är att alla förlossningar inte behöver starta med värkar som man ska klocka eller att vattnet går. Det var den bilden jag hade innan och gick och ‘väntade på’. Hade det inte varit för att jag blött lite och vi valde att åka in och kolla upp det hade det nog blivit barn i hallen. Jag hade inte förstått att min förlossning startat när vi kom in.”

Martin, 35 år, ett barn:
“Jag önskar att jag visste exakt hur mycket man tvingas kompromissa med sig själv när man får barn. Om man har släkt nära som kan ta hand om barnet regelbundet blir omställningen kanske inte så stor men om man som vi inte har någon släkt inom 50 mil och således ingen chans till avlastning blir det tufft. Vecka in och vecka ut utan en enda dag med ‘lugn och ro’. Jag tror inte att nyblivna föräldrar med hjälp och stöd på nära håll inser värdet i det och är tacksamma för den förmånen.
Med det sagt så klarar man ändå av det själv. På något vis. Precis som med förlossning, första dygnet hemma ensamma med barnet eller att vårda ett sjukt barn så klarar man det. På något vis. Men man blir trött. Väldigt trött.
Kort sagt ska man ta tillvara på den sista tiden tillsammans innan barnet kommer och inte oroa sig för att man ska klara av vad som komma skall. Det gör man. Dock så kommer alla principer om barnuppfostran man hade innan man fick barn flyga ut genom fönstret så fort storken kommer in genom detsamma.
Några sista ord: Den där klyschan att man aldrig kan förstå en förälders kärlek till sitt barn innan man fått ett eget barn är sann. Ack så sann.”

Malin 36 år, två barn och ett tredje på väg:
“Även om de är jobbiga och fula, så är du glad att du använde stödstrumpor ett tag efter graviditeten. Det är inte roligt att få åderbråck på benen för att man inte orkade använda dem. Har ditt barn en förälder med utländsk bakgrund och mörkare hy ska du inte bli rädd för den mörka fläcken i ryggslutet på barnet den första tiden. Det är inget blåmärke! Det är den mongoliska fläcken, den bleknade efter ett tag, 3-4 mån, på båda mina barn.”

Nilla, 39 år, ett barn:
“Den här himlastormande kärleken trodde jag drabbade en instinktivt i det ögonblicket ens barn var fött. Känslorna skulle bubbla fram. Lyckoruset skulle pirra ända ner i tårna. Det hade jag hört. Läst. Längtat efter. Jag var ganska död inuti när mitt barn slutligen, efter 36 timmar, hamnat på bröstet. Trött och rädd. Kände mig ensam. Fick inte sova och hade ont. Ovanpå allt kom skuldkänslorna krypande över alla uteblivande lyckobubblor. Älskade jag inte mitt lilla knyte? Alla andra i min närhet verkade hysa större kärlek till honom än jag. Hans egen mor. Dessa tankar hjälpte inte till att komma min son närmre känslomässigt. Tvärtom. Så onödigt! Jag önskar jag visste att detta var normalt. Att tiden fixar detta. För mig tog det sex månader. DÅ, plötsligt kände jag det där. Äkta. Härliga. Att knyta an kan ta en stund. Ibland behöver man hjälp. Ta den! Jag slösade onödig tid genom att tiga och må dåligt. Med åren har jag förstått det finns väldigt många som gärna förstärker bilden av den rosenskimrande och bebisförälskade nyförlösta mamman. Det behöver alltså inte vara så. Alls. Min son är är nu 15 år och nu ser jag tillbaka på småbarnsåren som ett ljust minne.”

Linda, 34 år, två barn:
“Jag hade önskat att nån talade om för mig att det är okej att känna sig irriterad på sitt barn. Hade ständig ångest när mitt första barn var bebis och jag blev irriterad om han inte sov eller var kinkig. Nu, med barn nummer två som bebis, vet jag att det är okej och att min kärlek till barnen aldrig ändras.”

Sara, 34 år, ett barn:
“Först och främst så skulle jag ha velat veta mer om den flod av känslor, nojor och tankar som kom i samband med att en blev förälder. Okej, ‘baby blues’ i all ära, men vissa dagar kändes det som om en knappt vågade bära barnet för en trodde en skulle snubbla – tappa – förlora bebisen. Dessutom bodde jag på sjätte våningen när min son kom och fick bara upp bilden av Michael Jackson som håller sitt barn utanför räcket på sin balkong. ‘Om jag gör så och tappar min son…’Det var som en hade en ständig kamp mot sina tvångstankar, vilket jag inte var beredd på. Och nu, snart två år senare, så klarar jag inte av att se något hemskt som hänt ett barn för jag bölar på två sekunder!

Jag minns att jag reagerade så på hur min man betedde sig som pappa i början. Jag vet inte om han kände sig otillräcklig eftersom jag ammade min son och tyckte att det ändå bara var jag som skötte honom så jag kunde gott få hålla på. Jag tyckte å andra sidan att han bara skyllde på att sonen bara var hungrig så fort han skrek i min mans famn.

Och en tredje grej som handlar mer om relationen till andra som nybliven förälder: väldigt många tar sig rätten att berätta för en hur saker och ting ska vara. Särskilt svärmor. Än idag får jag kämpa mot gråten när hon tar sig friheter som hon inte bör/får/ska. Till en början sa vi att vi ville undvika gluten så långt det gick. Likt förbannat skulle hon bjuda på fruktgröt och smörgåsrån när hon var barnvakt åt sonen.”

Läs första delen här!
Läs andra delen här!