Varning för bittert inlägg! Men idag är en sån där dag….
Jag är så less på det här nu. De senaste dagarna har bara varit jobbiga. Jag har ont så all min energi försvinner. Jag kan knappt hålla mig vaken, får verkligen kämpa. Minsta lilla grej kräver så mycket energi av mig att jag är på väg att gå under. Allt är extremt tungt för kroppen.
Jag kan knappt få upp mig själv från golvet längre. Jag måste ta hjälp av hela kroppens alla muskler för att kunna ta mig upp. Greppa någon stans med armarna och dra, samtidigt som jag skjuter ifrån med ben och dessutom tar i med hela kroppen för att ta mig upp. Det knakar i knäna och det känns som att alla leder är på väg att gå av. En extremt långsam promenad i uppförsbacke i 20 meter kan ta död på mig. Kroppen håller inte längre.
Sen på detta, all smärta. Jag har ju en tarmsjukdom sen tidigare. Den har verkligen inte blivit bättre av denna graviditet. Tarmarna är så klämda och gör sååå ont. Detta dränerar all min energi. Ständig smärta. Äter jag så får jag ännu ondare. Och jag kan ju inte låta bli att äta när jag är gravid. Varje fis är som att ha en fis på tvären. Det gör såååå ont. Att bajsa är som att gnugga ett infekterat sår med salt, riktigt hårt och samtidigt få kramp i tarmen. Att vara bajsnödig är som att ha riktig magknip. Att äta är som att starta en långsam, plågsam död. Det kräver extremt mycket vila och stjäl all min energi. Jag orkar ibland inte hålla mig vaken, fast jag sysselsätter mig. Kan ni förstå den tröttheten?
Huvet spränger ständigt. Man knaprar alvedon dagligen i hopp om att smärtan ska minska någonting iallafall. Utan alvedon blir nattsömnen ännu värre.
Man kan aldrig sova längre än max 1 1/2 – 2 timmar åt gången. Natten är ett ständigt knöl. Håller man inte på att kissa på sig så vaknar man av smärtan eller bäbisarna som gör nått ”bus”. Varje gång man ska upp på toa så gäller det att kroppen håller för att komma ur sängen och upp på fötter. Man drömmer mardrömmar eller vaknar av någon tanke eller oro. Man får ont i lederna av benuppluckringen om man ligger still för länge eller belastar någon kroppsdel för länge. Det räcker att kudden som man har som stöd för benet, så att höften ska få ”rätt” vinkel har flyttat sig. Man vaknar av smärta i tarmen eller att det kliar hysteriskt nån stans. Aldrig en natts vila.
Nu har jag dessutom gått och blivit så tung att min kropp knappt orkar bära mig längre. Mitt hälben börjar säga ifrån. Varje gång jag trampar ner hälen så känns det som att någon stoppar en kniv rakt in i hälen på mig.
Andningen är ju också en sån sak som blir väldigt påverkad. Barnen börjar komma så högt upp att man inte kan ta ett djupt andetag. Man andas ganska ytligt. Man blir andfådd bara av att ligga och titta på en film. Pulsen kan ligga på 125 när man ligger och vilar. Jag har extremt sällan en puls under 100. Man flåsar så fort man rör sig, om det så bara handlar om att lyfta en arm eller dricka vatten. Man låter som en fet 80-åring som är lungsjuk när man går i en trappa eller i minsta lilla uppförsbacken.
På detta är ju näsan alltid svullen, mer eller mindre. Större delen av dagen känns det som att man är helt täppt. Så man får väl inte ens i sig luft som en normal person. Andas oftast genom munnen och lever med en ständig torka i munnen.
Kroppen börjar dessutom svullna ganska mycket nu. Det var många veckor sen jag bytte min förlovningsring till en stl större (har kvar min stl). Nu kan jag längre inte ha den större ringen. Den hänger runt halsen.
I helgen fick jag inse att jag inte ens kan få plats i foppatofflor. Va och fikade på stan. Kände att tofflorna klämde enormt på fötterna så jag tog av dem. Men fick sen aldrig på dem igen. Så jag fick ta av mig strumporna och gå barfota genom centrumet och bort till bilen. Känns som att barfota eller möjligtvis flippflopps i gigantiska storlekar är den enda som kan funka och det är ju toppen nu när det är snö var och varannan dag. Idag gick jag runt i sandaler och slask, för att ta mig till och från barnmorskan. Då måste jag tacka för att man som gravid är varm i sig själv och inte speciellt frusen, när slasken väller in runt fötterna och fyller sandalerna med iskallt vatten.
Helt ärligt, jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag är knäckt just nu. Jag vill ha tillbaka min kropp. Jag vill kunna ta en promenad utan att kroppen ger upp. Jag vill kunna resa mig upp från golvet utan att känna att kroppen håller på att gå i bitar. Jag vill kunna kontrollera mitt matintag, för att kunna kontrollera smärtan. Jag vill kunna andas normalt igen. Jag vill kunna få på mig mina skor och kunna bära min förlovningsring stolt.
Just nu tillåter jag mig att bryta ihop och släppa ut all denna ångest. För att imorgon finna ny styrka och nytt hopp.
Jag längtar till läkartiden i nästa vecka. När en ny läkare ska göra en bedömning om när jag ska sättas igång om jag inte kommit igång av mig själv. Jag hoppas att vi får en tidigare tid än v38, som man normalt får med tvillingar. Men jag vågar inte hoppas allt för mycket. Det är hur som helst bara några veckor kvar nu. Det är min enda tröst i detta. Smärtan tar så mycket av min energi så jag känner att jag måste få ”bryta ihop” nån gång och nu fick bli ett sånt tillfälle….
