Idag har jag och min 15-åriga dotter varit hos frisören. En tjejdag tillsammans. Det är så skönt att få bli omhändertagen och ompysslad. Att bara få ta emot. Det är inte ofta jag upplever att jag har full uppmärksamhet av någon annan, men det är ju så underbart när det väl händer. Kanske ett viss del av uppskattningen också ligger i att jag inte har det så för jämnan.
Vanligtvis är det jag som är givaren i familjen. Ett visst mått är naturligt och sunt, som mamma är det min plikt att ta hand om och finnas för mina barn. Det är också min plikt att lära dem att klara sig själva genom att lära dem att hjälpa till, ha vissa egna ansvarsområden och fungera i större sammanhang.
Jag har slutat att göra allt åt alla. Jag tycker att det är vars och ens uppgift att fundera på vad man kan bidra med och göra för varandra, istället för att lägga krut på vad man vill ha eller få. Att bidra med något i ett sammanhang blir ett sätt att inkludera sig själv i situationen, oavsett om det är på jobbet eller hemma. Oftast skänker det en djupare känsla av tillfredsställelse.
Något jag uppskattar otroligt mycket, är när vi hjälps åt att röja köksbordet, eller när en diskar och den andra torkar. Av så enkla saker uppstår en skön känsla av gemenskap och inkluderande. Vi samtalar med lätthet tillsammans om ämnen som är både viktiga och känsliga. En vardaglig och naturlig mötesstund.
Tänk vad lite som behövs för att ha det fint tillsammans.
