Tillbakablick igen då till vecka 7+3. Då var jag på gynakuten igen på grund av att de extrema smärtorna fortsatt över två veckor. Jag var där i fem timmar. De gjorde ett vaginalt ultraljud, förkortas VUL på många forum har jag nu förstått. Och allt såg bra ut. Hon sa att, om det skulle vara utomkvedshavandeskap (tillsammans med en graviditet i livmodern) skulle det vara uppsvällt kring den äggledaren eller äggstocken och det var det som tur var inte.
Men, hon sa också att det inte riktigt går att vara hundra procent säker på om ett ägg släppt och blivit befruktat någon annanstans där hon inte kan se med ultraljudet, utan endast genom att öppna upp (titthålsoperation). Så jag skulle fortsatt vara vaksam på om smärtan blir värre och då är det akut.
Fick i alla fall med med mig en bild den har gången och min sambo blev väldigt glad över det eftersom han inte fick någon sist. Men nu hade det ju gått två ytterligare graviditetsveckor så nu kunde man se betydligt mer. Ett litet huvud, en näsa tror vi, och något som såg ut som två ben.
Lite läskigt ändå tycket jag. Med allt som händer där inne i magen. Och allt som ska utvecklas och allt som kan bli fel. Men också så himla coolt att våra kroppar kan skapa människor med alla fantastiska funktioner. Att vi alla en gång vuxit fram såhär i vår mammas mage – det är ju jävligt coolt.
Och lite läskigt, ja. Men jag försöker fokusera på det coola.
Och nu till nutid (vecka 11): Smärtorna har minskat, även om de finns kvar – men de är mer mensvärksliknande (även om jag brukar ha väldigt kraftig mensvärk). Men jag har vant mig mer vid den också. Den känns i alla fall inte akut längre.
