Vi har haft inbrott på vår uteplats och tjuvarna tog grillen. Det känns både snopet och kränkande på samma gång.
När jag var barn låste vi bara huset när vi skulle resa bort. Samma sak med bilen. Vi promenerade till och från skolan själva, och fixade mellanmål när vi kom hem. Det fanns inget hot och det hände aldrig något.
Idag är det annorlunda. Nu vågar jag knappt släppa tonåringarna ur sikte, efter mörkrets inbrott. Snart kanske vi kommer att kedja fast oss vid varandra, när vi är ute. Vad är det som hänt, hur blev det såhär?
Det känns både sorgligt och tråkigt att människor inte kan lita på varandra. Att det inte är självklart att man stöttar varandra. Istället går vi runt rädda och misstänksamma.
En stor del är tankens kraft. Vi oroar oss för sådant som faktiskt inte har hänt och som kanske aldrig kommer att hända, istället för att vara närvarande med det som är verkligt just nu. Vi låter våra rädslor få fäste och mörkret kryper sig lite närmare, utan att det vi tänker eller känner är sant.
