Idag fick singelkvinnor rätt till att insemineras för att föda barn. Detta har verkligen följts av många diskussioner om det är rätt eller fel. Är det en rättighet att föda barn? Har inte barnet rätt till två föräldrar? Detta har fått mig att fundera på saken lite längre. Hur är det då med oss sjuka? Är det en rättighet för oss att föda barn? Har jag rätten som kvinna och blivande moder att utsätta mitt barn för mina mediciner och min sjukdom? Jag läste häromdagen en fantastisk historia om en kvinna med ALS. Hon och hennes man hade blivit föräldrar till en liten tjej. Barnet utsattes för en massa mediciner under graviditeten och det är en extremt hög risk att hon kommer förlora sin mamma tidigt. Är det själviskt av oss att vilja bli föräldrar?
Själv tycker jag att ensamstående kvinnor absolut ska ha rätten till att insemineras. Jag tycker även att sjuka kvinnor, och män för den delen, får bli föräldrar. När det gäller medicinering så tror jag att man får vara lite försiktig, men väldigt många mediciner går bra att ta under graviditet. Fasen det är nog farligare att ha katt än att ta vissa meds. Jag tror på att vi som vill bli föräldrar, ensamma, sjuka, kvinnor, män kommer att bli väldigt bra föräldrar. Jag hörde väldigt många som diskuterade singelföräldraskapet igår, att man inte gör rätt för sitt barn om man inte är två föräldrar. Men hur många familjekonstellationer finns det inte där ute. Och även om man ligger med någon för att bli gravid är det ju på inga sätt en garanti att det kommer vara två föräldrar hela vägen. Sen undrar jag om någon skulle säga till kvinnan med ALS att hon inte får föda barn för att det är en överhängande risk att hon dör tidigt. Man har ju aldrig några garantier med livet. Skulle man tänka på allt och vara förberedd på allt skulle man aldrig kunna göra någonting.
/Lisa
