Jag och min man har med oss två barn var från tidigare relationer. Nu ska de få ett syskon till och det är med blandade känslor.
Vår minsta och gemensamma pojke, Vilgot som blir 4 år i maj, vet inget ännu, men han är väldigt dragen till och nyfiken på min mage, som börjar bli allt större. Som om han innerst inne känner på sig att ”something is cooking”. Vissa stunder blir han som en liten bebis och vill ligga på den i fosterställning. Andra gånger pratar han om min mage, säger att den är stor och att han tycker om den.
Vi har bestämt oss för att vi ska vänta med att berätta för honom, så länge som möjligt, så att inte väntan behöver bli så lång. Vi håller just nu på och ska flytta och det är i sig en stor sak för honom att hantera både mentalt och känslomässigt.
Jag kommer ihåg själv när jag var barn, att tid var en evighet. Alltifrån fem minuter till att barnprogrammen skulle börja till sommarledigheten, som kändes som ett halvår. Hur lång tid skulle inte nio månader upplevas av en fyraåring? Allting går så fort i vår tidsålder och ofta behöver vi inte vänta lika länge på saker och ting i det konsumtionssamhälle vi lever i. Vi har vant oss vid omedelbar behovstillfredsställelse. Både vuxna och barn utsätts också för stora mängder intryck varje dag. Allt ska sorteras och processas. Det är lätt att glömma det och själviskt att inte påminna sig om att ett litet barns hjärna inte fungerar på samma sätt som en vuxen. Att berätta för Vilgot i ett tidigt skede, skulle vara att ställa för höga krav på hans kapacitet.
Jag kan bara gå till mig själv, om jag kastar upp för många bollar i luften blir jag både stressad och ineffektiv. Jag tappar snabbt lusten och inget känns kul. När det blir för mycket för sinnet ”går luften ur.”
Mitt motto är att ta en sak i taget. Då hinner jag med att leva samtidigt.
