After work ett par dagar i veckan, parkhäng under ljumma sommarkvällar och uppsluppna stämningar titt som tätt i goda vänners lag hör det moderna livet till. Att alkohol förekommer i sådana sammanhang är ofta mer regel än undantag och inget som någon märkbart höjer på ögonbrynen över. Den ökade sociala acceptansen för frekvent festande som i många fall har inslag av både alkohol och olagliga substanser har flyttat fram gränserna för vad som är för mycket.
Ett tidigt riskbeteende är ganska svårupptäckt när den klassiska bilden av en missbrukare inte längre är en smutsig och illa klädd person i någon obskyr park, utan lika väl kan vara den fulltidsarbetande unga killen som ”bara vill passa på att festa till det med gänget innan barnet kommer”. Att killen är full fem dagar i veckan kan passera obemärkt så länge han sköter sitt jobb och allt runtomkring. För den som lever i nära relation med en sådan person och dessutom bär på hans barn blir signalerna naturligtvis tydliga redan tidigt, men hur bemöter man egentligen en sådan situation?
Linda Jensen var själv en del av ruljansen när hon och Niklas, pappan till hennes nu femåriga son träffades. Själv var hon inte mer eller mindre festlig än någon annan och uppskattade precis som alla andra i hennes omgivning att både dricka och ta någon drog då och då. Livet var en fest som aldrig tog slut, i alla fall inte för Niklas del. Linda däremot slutade tvärt med allt som hörde festandet till så fort hon fick reda på att hon var gravid.
Niklas hoppade aldrig av festtåget och ganska snart kände Linda att det var slitsamt och deprimerande att sitta vid sidan av och se på när Niklas och deras gemensamma vänner fyllnade till med jämna och ojämna mellanrum.
– I början följde jag med när han och våra vänner satte sig och söp i någon park i sommarkvällen, eller dagen för den delen. Men tillslut tröttnade jag vilket ledde till att jag inte träffade särskilt många människor eftersom jag valde att stanna hemma när de andra festade.
Det blev inte bättre med Niklas med tiden, snarare tvärtom. Han skötte visserligen sitt jobb inom byggbranschen, men satte guldkant på tillvaron genom att röka hasch på rasterna och ibland tog han och kollegorna till och med kokain. Däremellan var det afterworks. Det spelade inte så stor roll egentligen vilken dag det var, det fanns alltid en anledning till fest; det var ju fredag, det var ju lördag, det var ju lill-lördag, eller varför inte en helt vanlig tisdag för att ta igen sig efter en tung arbetsdag.
När halva graviditeten hade gått var Niklas full och hög fem dagar i veckan. Ett halvt dygn av de resterande två dagarna gick åt till bakfylla, och därefter höll sig Niklas oftast nykter i en och en halv dag.
– Jag minns hur lycklig jag kände mig under de där 1,5 dygnen per vecka. Då kunde vi gå på promenader och prata om hur fint det skulle bli när ”Ärtan” kom, och han brukade pussa och krama om min mage. Då låtsades vi båda två att det var sådär jämt.
Efter de rena dygnen började veckorna alltid om på nytt. Linda kan inte minnas hur hon kände inför den stress och ångest hon levde under då. Hon försökte, och ville tro, att allt skulle bli annorlunda med tiden. Det är ganska vanligt att man, när man väl är indragen i en negativ spiral, tränger undan ångesten just då. Maktlösheten är total och även om det är lätt att som utomstående tycka och tänka rationellt om hur man gör i en sådan relation är det mer komplicerat än så att klippa alla känslomässiga band.
Linda försökte på sitt eget vis att styra upp skutan. Även om det inte är hennes personliga ansvar hur en annan människa väljer att leva sitt liv var hon känslomässigt bunden till Niklas och brydde sig om honom. Samtidigt växte deras gemensamma barn i magen och de känslomässiga banden och omsorgen till barnet växte sig lika starkt, om inte starkare.
Linda ställde dock ett ultimatum så småningom; i vecka 30 skulle Niklas vara nykter eftersom barnet i princip kunde födas när som helst och framåt. Niklas tog till sig ultimatumet och drog ner på sitt drickande. Men i smyg fortsatte han dock att både röka hasch och knapra piller.
– Jag förstod ju tillslut att han gick bakom ryggen på mig även om han trodde att jag inte visste. Det var en mardröm att tänka på en förlossning, med honom i det skicket.
Det svåra med att ställa ultimatum i en missbrukarrelation är att det är otroligt svårt att fullfölja, och tar längre tid än att bara packa en väska och gå ut genom dörren. Den som är medberoende känner ofta både skam och skuld, och jobbar ganska hårt på att hålla uppe en relativt fläckfri fasad inför omgivningen. Att överge den man älskar, att behöva välja mellan kärlek till sin partner eller kärlek till sig själv och sitt barn är en komplicerad process som många under lång tid skjuter på framtiden. För tänk om missbrukaren just imorgon eller nästa helg, eller när han träffar sitt älskade barn plötsligt fattar hur ohållbar situationen är? Då kan ju livet bli precis så som man önskar och drömmer om. När tar hoppet egentligen slut och när är man mentalt redo för att våga ta steget ut i det okända på egen hand och med ensamt ansvar för ett barn som är lika beroende av en själv som missbrukaren är av sina droger?
För Linda tog det ytterligare fyra år. Under de kaotiska åren blev Niklas missbruk till vardag. Linda torkade spyor och tröstade genom bakfylleångest om vartannat, och matades med verbala elakheter samt lyssnade till fyllehistorier om andra kvinnor. Men vardagen hade en annan sida också, det fanns viktiga samtal som skulle ringas, tidrapporter som skulle fyllas i och allt annat som hör ett ordinärt liv till – men som Niklas inte längre klarade av att sköta själv.
Linda hade redan tagit på sig rollen som allt-i-allo för längesen och just då var hon så totalt uppslukad av det bisarra livet att det inte ens fanns utrymme för någon reflektion.
– I efterhand känner jag att jag önskar att jag hade gjort slut redan när jag var gravid. Jag hade säkert sluppit få min självkänsla och värdighet släpad i smutsen, och sluppit kämpa som ett djur för att återfå den. Och jag kunde omöjligt ha blivit mer ensam än jag redan var.
Just rädslan för ensamhet är en enorm bidragande faktor till att så många väljer att kämpa på in i det sista. Hur märkligt det än kan verka för utomstående så finns det en slags trygghet till och med i en missbrukarrelation. Insikten om att man egentligen är fullständigt ensam i relationen trots att man lever ihop med en annan människa slår inte till med full kraft på en gång, utan kommer smygande precis som allt annat i relationen. När insikten är fullmogen står den medberoende inför sitt livs största beslut; att vara ensam ihop med en missbrukare, eller ensam tillsammans med sig själv och sitt barn. Pest eller kolera för stunden, när karusellen snurrar som fortast är det enklast att sitta kvar. Inte förrän i efterhand känns det som ett givet val att hoppa av i farten.
Idag är Linda ensamstående mamma och har enskild vårdnad om sin son som träffar sin pappa de perioder då Niklas sätter droger och alkohol åt sidan.
Linda har lagt om sitt liv helt och hållet och är idag långt bort från sin gamla livsstil. Även om hon så smått kunnat lämna de känslomässiga våndorna bakom sig, har åren med Niklas gett upphov till helt nya farhågor.
– Jag varken dricker eller tar droger men min största rädsla just nu är att min son tillslut ska gå i sin pappas fotspår, jag vet ju att han ligger i riskzonen för den typen av beteende.
Linda Jensen heter egentligen något annat och har av personliga skäl valt att berätta sin historia under fingerat namn.
