Del 3 av 4 från förlossningen:
Klockan 9 på morgonen blev vi ombedda att lämna allt i rum nr 11. Jag fick en brits och sen rullade vi iväg. Nu var det nära. Barnen skulle vara hos oss när som helst. Jag var så slut efter allt som hänt under gårdagskvällen och under natten. Kroppen kändes tömd på energi, men ändå kände jag mig någonstans pigg och förväntansfull. Nu var det dax, nu skulle vi bli föräldrar.
Vi rullade in i första rummet. Där fick Daniel dra på sig operationskläder, med alla andra som skulle vara med. Sen rullade vi in på operationsrummet. Jag la mig på operationsbordet. Sen preppades allt. Skynket kom upp. Daniel skulle inte behöva se blod, han är ju ganska känslig för det. Jag fick lägga ut mina armar så att de kunde sätta nya kanyler och hålla koll på bedövningen.
Där låg jag i någon typ av Jesus ställning, kände mig som Jesus på korset. Uppsprättad skulle jag bli när jag låg där också. Det kändes som att rummet var fullt av folk. Det kanske var någon stans runt 10 personer där inne.
Sen började allt. Bedövningen tog nu så pass bra att de kunde påbörja operationen. Den känslan som sen kom var ganska udda. Jag kunde känna allt som hände, men jag hade ingen smärta. Det kändes som att de slet och drog i mig. Vet att jag tänkte att det nog är så där det känns att bli styckad levande med bedövning. Jag kände hur de verkligen fick ta i, flera gånger. Jag rycktes fram och tillbaka. Sen hördes plötsligt ett skrik. En person sa att nu har tvilling nr 1 kommit. Så sa hon att nu ska de ta ut tvilling nr 2, det tog inte många sekunder där i mellan, så hördes ytterligare ett litet liv skrika. Alla sa ”grattis”. Allt vi upplevde var skriket från de små, de var fortfarande bakom skynket, så vi såg ingenting.
Vi hade bett om att de skulle fota, så det var en kvinna som stod bredvid mig som fotade över skynket. När hon skulle fota de första bilderna så hörde jag hur hon sa ”oj då, jag filmade visst”. Vi hade alltså lyckats filma första minuterna i våra barns liv. Hon fotade några bilder medan de arbetade. Sen kom de och la första barnet på mitt bröst, tvilling nr 1, våran Neo. Jag tog armarna om honom, varpå narkosläkaren stoppade mig, jag hade ju kanyler och slangar i båda armarna. Hon kopplade loss mig, så fick övrig personal hålla Neo på mitt bröst. Samtidigt fick jag den andra tvillingen, vår Jax, på bröstet. Nu kunde jag äntligen hålla i våra barn.
Den känslan när man ligger där. Efter en sån energiurtömning (operation hade gjort den värre) med en känsla av ”livets händelse”, den känslan var helt sjuk. Jag vet att jag låg där och tyckte att allt var så udda, så konstigt. Jag kände att jag var alldeles för slut för att orka reagera som jag kände att jag ville. Det var som att jag kände eufori, glädje, kärlek och så mycket annat. Men jag kunde inte riktigt känna känslorna. Som att de var bedövade. Så jag kände dem, men ändå inte. Det var verkligen en udda känsla. Det kändes även som en chock när man fick barnen på bröstet.
Efter att de tvättats av, vägts och kontrollerats och var åter tillbaka på mitt bröst var det dax att rulla ut från operation.
Daniel tog hand om vagnen med barnen.
Nu rullades barnen så att jag inte såg dem. Allt jag ville var att få vara tillsammans med min nya familj. Med Daniel och barnen. Det enda jag tänkte och kände medan vi rullade till uppvaket var min längtan till vi kom fram till uppvaket, så att jag fick vara med min nya familj. Daniel stannade vid en äldre dam som sett att det var tvillingar och inne i mig bara skrek jag ”nej”, jag ville ju vara med min nya familj. Men jag tänkte att de kommer snart till mig och vi får snart vara tillsammans allihopa.
Men när jag rullats in på min plats på uppvaket så kom den stora skräcken. Daniel och barnen var tvungna att lämna mig. Jag fick i stort sett inte se barnen något mer. Barnen behövde värmebehandling. Jag kände hur paniken spred sig i kroppen på mig. Dom skulle lämna mig. De frågade om jag ville att Daniel skulle stanna. Men varför skulle Daniel lämna barnen, nej, det skulle inte barnen behöva vara med om det första dom upplever, att båda föräldrarna lämnar dom. Nej, allt var bara en mardröm. Om jag ändå bett Lee stanna. Daniel frågade om han skulle ringa in någon. Men jag ville inte att nån skulle åka in, det kändes bara fel. Allt kändes fel. Det jag ville var att umgås med min familj. Som jag inte ens fått hälsa på ordentligt. Men nu togs de ifrån mig. Jag såg hur Daniels ryggtavla försvann, han rullade iväg med barnen.
