el 2 av 4 från förlossningen:
Jag fick precis veta att jag legat med dessa smärtor i två timmar. Det kunde jag inte på något vis föreställa mig att det skulle passerat två timmar. Det kändes helt ofattbart. Hade jag haft konstant smärta i två timmar? Jag hade verkligen tappat tid och rum under denna tid.
Nu blev allt lugnare. Jag kände av värkarna i form av att något i magen drog ihop sig. Smärtorna var helt borta och allt kändes lugnt. Jag kunde verkligen pusta ut. Det tog någon halvtimme innan jag kände mig hyfsat ”normal” igen. Det kändes som att jag varit på gymmet och tagit ut mig rejält.
Daniel och Lee hade inte heller haft det lätt som stått och tittat på. Vi pratade om det som hade hänt och övergick sen i allmänt snack. Efter ett par timmar så kom de för att undersöka hur öppen jag var. Till min stora besvikelse så fick jag veta att jag bara öppnat mig 7 cm. Jag som trodde att jag måste vara helt öppen efter den där smärttoppen. Men icke. Det var alltså ett tag kvar.
Vi bestämde oss för att försöka hitta sätt att vila på. Jag ville ha Daniel nära, så han satte sig bredvid sängen och vilade/sov.
Vi försökte få Lee att sätta sig så att hon kunde slappna av och vila lite. Det tog nån timme. Men till slut så la även hon sig, i saccosäcken. Där låg vi och vilade. Korta ögonblick kunde vi sova.
Alla hade ju gjort sina gissningar på hur lång tid det skulle ta. Jag ville inte riktigt gissa, men sa att jag blir glad om det är över på 18 timmar. Daniel trodde att det skulle vara klart senast vid 22. Den tiden hade vi redan passerat. Även mammas gissning, som var innan midnatt. Syrran sa att jag skulle knipa till efter midnatt för då skulle vi föda på samma graviditetsdag. Hon skulle få rätt, hoppades jag iallafall vid denna tidpunkt. Klockan hade nu passerat midnatt och en ny dag var på ingång.
När vi vilat i ett par timmar så gjordes en ny undersökning. Jag var äntligen öppen 10 cm. Nu vaknade vi till liv igen. Nu började det dra ihop sig. De sa att jag behöver börja fokusera på att hålla mig upprätt så att barnet ”trillar ner” till punkten där man börjar krysta. Efter någon timme så påbörjades arbetet på riktigt. Fick sitta och studsa på pilatesbollen ett tag. Det gav inte så mycket effekt som man hoppats på så vi satte oss på förlossningspallen för att försöka få mer kraft i nedtryckningen. Men min rygg orkade inte ställningen på pallen, det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av, nere i svanken. Så jag ändrade där efter ställning med typ 10 minuters mellanrum. Tillslut blev det skiftbyte i allt detta.
Den nya personalen hade vi träffat inne på avdelningen tidigare i veckan. Efter en ny undersökning så fick vi veta att det var dax att börja krysta. Jag hade känt av att något kommit längre ner. Det kändes som en klump där inne/nere. Än så länge har epiduralen fungerat utmärkt. I stort sett all smärta höll sig borta. Jag kunde bara känna vad som hände, i stort sett helt smärtfritt.
Jag hade inte många sammandragningar på tio minuter längre. De kom allt glesare, trots att man satt på droppet igen, för att stimulera till fler sammandragningar. Nu skulle jag ta i och krysta vid varje sammandragning. Jag tog i så det kändes som att huvudet skulle sprängas. Varje gång det kom en värk tog jag i för kung och fosterland. Men sammandragningarna kom mer och mer sällan. Hon gjorde flera undersökningar, för att kolla var huvudet befann sig. När det äntligen var bara en fingernagels djup kvar, huvudet var alltså precis vid öppningen, jag skulle när som helst föda mitt första barn. Där slutade sammandragningarna att komma. Jag fick inga fler sammandragningar, trots att droppet var på max.
Hon sa nu till mig att jag själv kunde välja hur vi skulle göra. Vi kunde kämpa på ett tag till, men eftersom att sammandragningarna tagit slut så skulle det bli väldigt svårjobbat. Och när den första tvillingen var ute skulle vi ändå behöva åka upp på operation för att få ut tvilling nr 2.
Jag sa att det känns som att jag gjort vad jag kan och måste vi ändå upp på operation så kan vi lika gärna ta ut första den vägen också. Det finns ju ingen garanti på att första tvillingen kommer ut även om jag fortsätter. Och jag har ju typ fött naturligt nu. Så jag kände mig helt slut redan. Kollade på Daniel och fick ett okej från honom. Han sa att det inte spelar någon roll för honom.
Jag var så slut att det inte kändes som att jag kunde känna efter längre. Kände mig ganska neutral i det mesta. Det kändes nu väldigt overkligt att jag skulle bli mamma inom kort.
Lee undrade nu om hon skulle stanna. Vi resonerade lite fram och tillbaka. Hon fick ändå inte följa med upp på operation. Och de sa att barnen och Daniel kunde vara med mig om inte barnen skulle vara sjuka, men de skulle vara väldigt låg sannolikhet att de skulle vara sjuka. Så jag skulle troligtvis inte bli själv efter operation. Vi hade varit vakna länge och fått extremt lite vila. Jag såg hur trötta alla var och kände inte att jag hade samvete att be Lee om mer. Jag skulle ju troligtvis bara opereras och sen få sova på BB med min nya familj. Så jag sa först att Lee själv fick bestämma, men hon envisades med att jag skulle bestämma. Då jag inte hade samvete att be henne stanna så bad jag henne att åka hem och sova.
Lee stannade tills vi rullade iväg. Det gick ganska snabbt. Vi blev sagda att lämna alla våra saker kvar på förlossningen. Upp på en ny brits, som de hade gått och hämtat och sen bar det iväg.
