Här kommer fortsättningen på sjukhusvistelsen. Jag har inte skrivit på ett tag. Men nu kommer jag att lägga upp ett nytt inlägg varje dag i en vecka.
Del 1 av 4 från förlossningen:
Det var lördag vid lunchtid som vi fick veta att mina värden ökat igen. Jag hade nu havandeskapsförgiftning, igen. Det var bara två dagar kvar till den planerade igångsättningen, så läkaren gav oss nu valet. Hon sa att om vi väntar är risken att jag blir mycket sämre. För mig fanns det inga tvivel. Jag hade ju länge velat få en igångsättning. Jag tittade på Daniel och han höll med om att det är väl bara att köra. Två dagar tidigare kunde inte göra så stor skillnad.
Med tanke på vad som hände sist så fick jag läkaren att lova att de inte skulle kunna dra tillbaka beslutet och ångra sig. Så nu var det på allvar igen. Denna gång gick det undan. Efter mindre än en halvtimme satt vi inne på förlossningen, på sal 11. Vi hade ringt in min kompis (Lee) som skulle vara med på förlossningen som stöd. Hon kom strax efter att vi hade fått vårat rum på förlossningen.
Jag och Daniel kände oss ändå ganska redo efter en vecka på sjukhuset. Men nu blev det lite nervöst. Nu var det verkligen på riktigt. Vi gjorde oss hemmastadda på rummet och personalen kom och gick för att ordna med allt inför igångsättningen.
Det blev nu dax att ta hål på första barnets hinna. ”Skulle det göra ont?”, det var min fråga till personalen när vi satte igång. De sa att det inte kommer att kännas och det gjorde det inte heller. Jag kände bara hur det började rinna vatten ur mig. Som att jag kissade, fast med fel hål. Jag fick en binda i gigantisk storlek och ett par nättrosor. Nu blev jag så där extremt sexig, eller inte. Men man är ju tack och lov inte på förlossningen för att vara sexig. Och så här i efterhand kan jag säga att förlossningen och min berättelse om den kommer vara allt annat än sexig. Ha ha.
Vid det här laget kändes det fortfarande overkligt att vi skulle bli mamma och pappa snart. Men vi var förväntansfulla och så redo som vi kunde bli. Men vi var ganska lugna båda två.
Personalen lämnade nu rummet och vi hade börjat anteckna. Jag hade bett både Daniel och Lee att hjälpas åt att komma ihåg att skriva upp allt som hände med klockslag, då det kan vara roligt att se tillbaka på.
Nu skulle vi avvakta och se om värkarna kom igång av sig själv. Där satt jag med fostervatten rinnande ur mig. Vi satt och småpratade medan tiden passerade.
En timme senare kom personalen in och sa att eftersom att mina värkar inte kommit igång så skulle jag få värkstimulerande dropp. Man började med väldigt låg dos och ökade sedan på vart efter. Det var en liten maskin som bestämde mängden dropp som skulle hjälpa värkarna att komma igång.
När jag kom in på förlossningen var jag öppen 4 cm, precis som tidigare samma vecka. Att ta hål på hinnan gjorde inte att jag öppnade mig mer.
Men nu när jag fick dropp så började jag känna av värkarna. De ökade hela tiden på droppet, då man skulle komma upp i ett visst antal värkar per 10 minuter. Värkarna ökade. Och vi var snart uppe i full dos på droppet.
En sak jag sagt länge var att jag var nyfiken på hur smärtsamma värkarna var. Så jag inbillade mig fortfarande att jag skulle klara mig utan smärtstillande för att stilla min nyfikenhet om hur ont det egentligen gjorde att föda barn. Den nyfikenheten började nu bli stillad. Smärtorna var ganska kraftiga. Det var än så länge inte kraftigare än mina värsta värkar som jag haft i samband med min tarmsjukdom. Men nu kom värkarna tätare och tätare. Tankarna började vandra, skulle jag vänta med att ta smärtstillande? Fast nu ökade smärtan ytterligare, det börjar passera smärtan som mina magsmärtor kunde ge. Fast det var två olika sorters smärtor. Min nyfikenhet på hur ont det kunde göra började blekna. Jag var längre inte så intresserad av att ta reda på hur ont det skulle göra. Nästa gång personalen var in så pratade jag med dem om smärtstillande. Vi började prata om lustgas. Jag sa att på ett sätt så vill jag ha något men på ett annat så ville jag känna smärtan. Då sa hon till mig att med lustgas så försvinner inte nån smärta, jag känner all smärta men jag står ut på ett annat sätt. Då blev jag helt säker på att jag ville ha lustgas. Så det tog inte så många minuter så kopplade de in lustgas åt mig.
Jag skulle nu andas i masken så fort jag kände att en sammandragning var på gång och skulle sluta andas i masken när den började avta. Än så länge var det enkelt och fungerade. Jag hade nu 5 värkar på 10 minuter. Det var fortfarande en nivå som jag kunde acceptera. Vid det här laget hade jag glömt bort att vara nervös eller känslan av att jag snart skulle bli mamma. Jag var uppslukad av smärtan och att fokusera på att hantera den.
Det var som hon sagt, jag kände all smärta men jag brydde mig inte lika mycket, det blev som en annan grej med lustgasen. Det blev lättare att stå ut, men den gav så klart biverkningar. Jag blev ganska groggy, började känna mig berusad och efter en stund började jag må illa om jag andades i masken för länge. Men det visade sig att det hjälpte mot illamåendet om de drog ner på mängden lustgas jag fick.
Nu kom värkarna ännu mer tätt och jag började blir sjukt varm. Det kändes nästan som att jag brann på insidan. Daniel och Lee hjälpte till att kyla handdukar med kallt vatten och hänga över huvudet på mig.
Det kändes som att jag var det glödande kolet som handdukarna försökte släcka. Men de hjälpte bara till att kapa den där brinnande känslan. Fortfarande var jag väldigt varm, men det blev nu lättare att stå ut.
Nu började värkarna komma så pass tätt att pauserna inte var speciellt långa. Här började det som gör att allt rör ihop sig. Jag minns inte i vilken ordning saker skedde eller om det var i början eller slutet av denna period, under förlossningen. Här försvann jag från verkligheten. Eller ja, jag var på ett sätt fortfarande med men ändå såååå långt borta.
Värkarna kom nämligen så tätt nu att jag aldrig fick en paus, de löste bara av varandra.Jag kunde längre inte tänka på något annat och alla mina värderingar släppte. Jag kunde inte prioritera mina egna värderingar och alla murar jag har föll till marken. Det fanns längre ingenting som betydde något. Alla fick tro och tänka precis vad de ville, även jag. Jag vet att jag reflekterade över detta i allt tumult. Att jag fick hantera mina känslor kring att jag sket i allt, efter att det skulle vara över. Det fick jag lov att acceptera. Detta pågick i två timmar.
Mina ögon var nästan konstant slutna under denna del av förlossningen. Jag orkade inte med att titta, det fanns ingen energi till att ta hand om synintrycken. Jag vet att jag mot slutet tyckte att alla röster var väldigt långt borta. Det kändes som att det var en korridor mellan oss och att de pratade långt där borta. Jag struntade i om folk pratade med varandra inne på rummet, det orkade jag inte lyssna på. Jag kunde bara ta åt mig och lyssna om de pratade med mig.
Jag vet att jag lät en hel del under dessa två timmar. Jag skrek inte rakt ut. Men jag brölade och stönade av all smärta. Kroppen började verkligen stänga av. Tillslut så kom det en paus där jag faktiskt kunde prata igen. Den var inte lång och den var aldrig en riktig paus, men det gav mig i alla fall styrkan att kunna prata igen. Då vet jag att jag sa till Daniel och Lee att jag hade kunnat stå ut på ett helt annat plan om jag hade haft såna pauser mellan varje värk. Vi pratade då om att detta tillstånd var helt galet på så många plan.
Jag hörde i allt detta tumult av värkar att de bad dem sänka droppet, att det var outhärdligt det jag var med om och att jag inte hade några pauser. Dessutom hade jag fler värkar på 10 minuter än vad man skulle ha. Jag vet att personalen berättade för mig någon gång under dessa två timmar att de stängt av droppet, så värkarna skulle lugna sig. Men det kändes som att de aldrig gjorde det. Det tog aldrig slut och jag började känna att smärtan var oändlig.
Under ganska lång tid tänkte jag att jag inte klarar av mer smärta, att jag skulle be om smärtstillande och det övergick i tanken ”jag vill bara kasta in handduken och gå här ifrån”, precis som mamma hade sagt att jag skulle tänka. Jag ville inte och framförallt orkade inte mer smärta. Men någonstans så bet jag ihop och bara fortsatte. Men sen tillslut, mot slutet av dessa två timmar så bad jag personalen om kejsarsnitt, för att jag inte orkade mer. De frågade då om jag fortfarande tyckte att det var uteslutet med epidural (ryggmärgsbedövning). Men vid denna tidpunkt kunde jag nog ha gått med på vad som helst. Jag skulle absolut inte ha någon epidural, men nu, efter dessa två timmar med konstant smärta och en upplevelse utöver allt annat, så var jag beredd att göra vad som helst för att komma ur detta. Jag visste inte hur länge till kroppen skulle orka. De ringde efter narkosläkaren, så att jag kunde få epiduralen. Rummet var nu fullt av folk. Jag som hade bett om att de skulle vara så få som möjligt inne på rummet, men nu sket jag fullständigt i hur många de var. De hade kunna fyllt rummet och tagit in folk som var på besök/studiebesök, jag hade fortfarande inte brytt mig, inte just då i alla fall.
Nu började något helt annat fylla min kropp. Jag var på väg att svimma. Allt snurrade. Allt krympte. Medvetandet började flacka. Jag kände hur min kropp gav upp och när som helst skulle allt släppa och jag skulle svimma. Jag vill tro att jag upprepade flera gånger att jag var på väg att svimma och personalen sa bara ”nej det gör du inte”. Det gjorde mig jätte irriterad, de förstod inte hur slut min kropp var. Det kändes som att de förlöjligade allt.
Nu skulle jag dessutom flytta mig till sittande, för att få epiduralen. Narkosläkaren skulle komma inom tio minuter. Jag trodde aldrig att jag skulle klara resa av att sätta mig upp men jag fick hjälp att ta mig upp. Där satt jag och hängde på gåstolen. Men jag satt fortfarande på sängen. Jag kunde absolut inte ställa mig upp, klarade knappt av att sitta där med stöd. Hela min kropp fick ta i med allt som fanns för att klara av att sitta lutad mot gåstolen. När som helst skulle jag svimma.
”Men vad hände nu, det rinner ur näsan. Hur kunde jag bli så störtförkyld på så kort tid? Orkar jag ens flytta handen till näsan, för att känna efter om det faktiskt är något som rinner eller är det bara inbillning?”, detta var tanken som korsade mitt huvud medan jag satt där.
Jag fick samla kraft för att orka. Sen tog jag ett djupt andetag, som att jag skulle ta alldeles för mycket i marklyft. Tog hjälp av luften att ”trycka ifrån”, så lutade kroppen i en rörelse. Som att jag slängde iväg mig i luften och snabbt skulle känna efter innan kroppen hade rasat. Men nu var det blod över handen. Näsblod var det alltså. Snabbt tog jag emot mig igen när kroppens gungande rörelse var på väg tillbaka, så att jag inte skulle rasa i golvet. Snacka om att min kropp var helt slut. Näsblod är inget jag brukar vara med om. Då är kroppen verkligen helt slut. Det började nu droppa blod ner på yogabollen som var under mig.
I det här stadiet vet jag att läkaren som satte epiduralen pratade med mig och hon bad mig kolla på henne för att hon skulle veta att jag lyssnade, det räckte alltså inte att jag svarade henne. Hon böjde sig ner under gåstolen och mötte mig i den position som jag satt i, så att jag skulle slippa anstränga mig mer än vad jag redan gjorde. Jag vet att jag frågade henne om det skulle göra ont. Hon svarade något i stil med ”i jämförelse med smärtan du redan har så kommer det inte kännas speciellt mycket alls, om ens alls”.
Hon hade absolut rätt i det. Den smärtan som jag fick när hon stack mig i ryggraden var som att få en sticka. Det var ingenting i jämförelse med den smärtan jag redan hade.
Sen tog det inte många minuter innan jag kände mig som en människa igen. Jag vill minnas att jag kände tre värkar till. För varje värk som kom så kände jag mindre och mindre. Äntligen kunde jag andas och jag orkade både prata o titta igen.
Enligt anteckningarna: 20 min efter att jag fick lustgas insåg personalen att jag hade för mycket värkar och började sänka droppet. Det tog 40 min att sänka droppet till noll. Då jag fortfarande efter en kvart hade lika intensiva värkar så fick jag lugnande för livmodern. Men det hjälpte inte heller. Tio minuter senare togs beslut om ryggmärgsbedövning och 35 minuter efter det sätts epiduralen, ryggmärgsinfarten.
